Mystiska hästar och Karlsson

Om jag kände kusken Karlsson? Jo, det vill jag lova. Han var mycket äldre än jag, och han var en karl som kunde sina saker ordentligt. Jag undrar förresten, om han inte kunde trolla. Nej, jag undrar inte alls, för trolla kunde han, och det är säkert ändå. Vi träffades en dag i Linköping. När Karlsson skulle åka hem, frågade han, om jag ville åka en tur med honom genom stan. Jag följde med, och rätt som det var föreslog han, att vi skulle gå upp på Druvan. Karlsson stannade mittför Druvan, och där ställde han hästarna utan att binda dem. — Nej, men inte kan du ställa hästarna här, sa jag. Här står de inte kvar, och så får du snart polisen på dej. — Var inte rädd du, svarade Karlsson, di rör sej inte ur fläcken.

Vi gick in och beställde förtäring, och vi hade inte suttit länge, förrän vi fick se en polis ute hos hästarna. Men. Karlsson var lugn. - Jaha, javisst ja, dä kan fäll ingen hjälpe då. Vi åt färdigt och gick ut. Hos hästarna stod polisen kvar. — Vet ni, vem som har ställt hästarna här? Karlsson hade naturligtvis ingen aning om vem som kunde ha varit så vårdslös. — Ja, vi måste ta hand om dom, menade polisen, men de rör sej inte ur fläcken. — Dä va fäll ena besynnerlie häste, sa Karlsson, och som han sa det, satte han sej upp i skrindan. Hästarna satte iväg Nygatan uppför och jag har aldrig i mitt liv sett en sån fart. Nästan lika kvickt la ja åv åt mitt håll, för ellers hade jag väl fått för delaktighet. Men vad Karlsson hade gjort med hästarna, det vet inte jag. Något måste det ha varit.

När förvaltare Heijl bodde i Hycklinge, var han i Kisa en gång. När han skulle åka hem, låg Karlsson och sov i stallet. Förvaltaren sa åt hållkarlen att spänna för hästarna, och så åkte han utan Karlsson åt Hycklinge till. Om en stund väckte hållkarlen Karlsson och talade om, att Heijl hade åkt. — Nu ä dä ja som ska ha skjuss, kommenderade Karlsson, och så bar det snart iväg. Borta i en backe vid Rothult stod Heijl med hästar och vagn, men hästarna stod still. Det var omöjligt att få dom ur fläcken. Karlsson tog tömmarna och hoppade upp på kuskbocken, och ögonblickligen satte hästarna iväg med god fart. Vad kunde det bero på? Ja, säg det!

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.56-57