Minnen av ett finger

Det här pekfingret, är inte det fint ihopläkt? Jag tycker inte, att det är ett dugg sämre läkt än den här armen, och den är ändå amputerad på ett lasarett av en utlärd läkare för bara 20 år sedan. Men när jag miste fingret, fanns ingen doktor till hands, för det är hela 81 år sen dess. Det var inte lätt att komma till en läkare på den tiden, och inte heller var det vanligt. Min bror, som var ett och ett halvt år äldre än jag, stod och högg med en yxa på en träbit. Jag skulle visa honom, var han skulle hugga. Innan han hade hunnit hejda yxan, var fingret avhugget. Jag gick inte in på en god stund, för att ingen skulle se, att jag hade mist ett finger. Men det vart naturligtvis upptäckt ändå. Mor min fläkte upp en röksvamp och trädde den över fingertoppen, och där fick den sitta en dag. Men sen började en plågotid. Varenda dag skulle fingertoppen smörjas med rigabalsam och myrrhatinktur. Det sved som eld. Far min måste hålla i mig, när mor hällde på medikamenterna, för det var mor som stod för kunskaperna i läkekonsten. Till sist var fingret läkt, men jag skulle tro, att en läkare nu för tiden skulle döma ut metoden.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.65