Skridskor och skogsskrik

En gång skulle han fara åt ett julkalas å skulle ta vägen över sjön. Ä far va riktit snäller te gå på skrisko. Då fick han si ett par kara ute på sjön. Han tänkte, han skulle si ätter, va de va för andra, å åkte ätter dom. Men tänk, han åkte de värsta han kunne, men di höll sin samma mön."" Ä far tyckte, de va besynnerlit. Men så, när di kom bortåt Regnaholin till, så försvann di, å sen gav de te ett skrik i skogen runt ikring sjön.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.49