Ritt genom skräck och sorg

De va en gång ja hadde vatt åt Linköping mä järn, å då när ja kom te Marieberg, så sa di te mej där, att ja skulle ligga kvar, för Olle i Svartebohammarn hadde vurti döder. Men ja fortsatte ändå, å när ja kom te Ruggestorpe backe, så stanna hästa, å di va så di skalv i hela kroppen. Ja trodde först, att di ville stalla, men sen förstog ja, att di såg någe. Si, de va där vägen kom ut, där di skulle föra liket. Ja piska på dom förståss, å de bar i väg, så ja trodde, att vangen skulle lyfta sej. Ä så gick de hela vägen, änna tess ja kom hem.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.46