Mysteriet på Regnaholmsvägen

Sånt där som di kallar för spöke, de såg ja nog också i yngre daga. Särskilt en kväll, när ja va ute å gick, så hörde ja, att de åkte ätter mej, de va på Regnaholmsvägen. Ja tänkte å öppna grinna åt dom, men di va så tätt ätter mej, så ja hann inte å öppna,' utan ja kasta mej avsides jämter grinna. Å då kom de rullanes e täckvagn, ja såg kusken, å en gubbe satt de inni vangen, å en stor svarter hunn sprang ätter, å tunga hängde så långt ur mun på'n. Men de unnerliaste va, att när den där vangen kom, så öppna sej grinna utå sej själv. Å ja lyddes ätter, om di skulle åka opp te herrgårn, men när di kom ett stycke i backen, så tystna vangsbullret, å ja hörde inge mera sen.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.47