Morfars mystiska fruntimmer

Men min morfar han har då sitt'a. Han va torpare på Valstorps äger, å han skulle lämna femti skött om vårn i skatt för torpet. En orrtupp de va bara ett halt skött, men en tjäder två skött, å e höna ett skött. Å hare va bara ett har(l)t skött, å e ann de va ett skött. Morfar han bodde hos Nisse i Dalkarshytta då när ungfågeln vart. Då lå di där i dagninga, å Nisse sa: »Än behöver vi inte ge oss iväg». Men sen såg morfar, hur de va ett grant fruntimmer, som kom å gick fram te dom. Å han tänkte: »Va ska ho nu göra mä bössera?» Då to ho Nisses bössa å sög opp sköttet. Men morfars bössa rörde ho inte ve. Å sen försvann ho. Men de börjte å knäppa i Nisses bössa, å han vakna å skrek te: »Nej, nu måste vi opp!» Å de va inte längre än mella gryninga å tess sola hadde gått ner, så hadde Nisse nie skött, å morfar hadde inte ett enda. De där fruntimret ho va så granner framifrån, men när ho vände ryggen te, så va de som en tyrrot, å svans hadde ho.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.65