Hunden i vinterkylan

Per Johan här oppe han hadde en storer hunn. Å en gång, de va på vintern, men åna va öppen, så fick han höra hunn skrika å gnälla nere ve åna. Han trodde, att hunn höll på å drunkna; å han sprang ner, å då fick han si, hur hunn lå där å kava mella iskantera. Å han fick tag i e ribba å sträckte ut i åna, så hunn skulle kunna ta sej opp. Men i desamma så ga de te ett gallskratt i skogen runt ikring. Å han vart så rädder, så han slängde ifrå sej ribba å sprang hem. Men om en stunn så kom hunn in i stuva, å han va så bus" torrer, som om han hadde legat ve älla hele tin.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.50