Hällestads gruvskatter och öde

Hällestads socken var fordom egen bergslag liksom också en del av de kringliggande socknarna. Men Hällestads bergslag var den förnämsta, ty här funnos över 50 gruvor med järnmalm, nära 30 hyttor eller masugnar och ett 10-tal järnbruk med hamrar, vilka utsmidde det tackjärn, som i hyttorna erhölls. Dessa bergverk drevos dock ej alla på en gång. Bergsrörelsen började här redan på 1300-talet och stod i sin flor under 16 och 1700-talen. Sedan gick det nedför, och genom ett kungl. brev av den 30 juni 1820 förlorade socknen sina bergslagsprevilegier och lades under landslag från och med år 1822. Några verk fortsatte emellertid, och ur från början ringa anläggningar utvecklade sig de stora järnbruken Borggård, Grytgöl, Ljusfallshammar och Bonstorp. De bästa gruvorna lågo på Malmstorps, Åsnebros, Ljusfalls och Sonstorps ägor. Alla ligga för länge sedan nere och stå fulla av vatten. De förnämsta hyttorna lågo vid Rämninge, Kattrum, Djurshyttan, Svartebo, Djuckerö och Österby. Hyttpiporna hava rasat ned, och blott ringa rester vittna i dag, om det som fordom satte sin prägel på livet inom Hällestads socken.

Men ännu vandra sägnerna från mun till mun, om den tid då allt var liv och rörelse vid gruvorna och de små bruken i "Hällestadhabergh".

I den s.k. Storgruvan vid Gruvbacken på Malmstorps ägor arbetade en dag ett lag på 14 man. Halva styrkan var från Sätra by, och åtminstone en del av de andra skola ha varit hemma i Vagelö. Då hördes plötsligt en röst innefrån berget, som sa: "Ni går för nära mi sängkammardörr". Då blevo de, som hörde hemma i Sätra högerligen förskräckta och lagade, att de kommo upp ur gruvan med det snaraste, men de andra gruvarbetarna stannade modigt kvar. Rösten hördes igen, och den ropade: "Nu släpper ja!" Då var gruvfogden nog fräck att svara: "Ja, så släpp då!" Strax rasade gruvan igen, genom att en bergvägg föll ned. Arbetarna dödades ej utan voro blott innestängda men utan möjlighet att komma upp. Alla försök att bispringa dem uppifrån misslyckades även, men genom en springa i berget nedsläpptes "spritärter" till de olyckliga, så att de kunde uppehålla livet. De instängda kunde meddela upp, hur fort vattnet i gruvan steg, och de levde i tre hela veckor och drunknade sedan en efter en i vattnet, som så småningom fyllde hålet i gruvan.