Gokänd och skogsrået

De va verkligen en man, som alltjämt sto å högg i skogen. Å gift va han. Han sto i skogen å högg alltjämt. Å då kom hustra till'en mä mat. Men de va vilse; de va inte hustra, utan de va skogsrån; å ho hölt sej väl mä'n förståss. Å när di hadde slutat, så to ho yxa ifrå'en å högg in i berget, å sen sa ho: »Om tolv år, då ska du få tebaks yxa. Då ska pöjken stå i körkdörra å säja: 'Ä de di yxa?'»

Å när tolv år hadde gått, så sto de en pöjke i körkdörra å hadde e yxa i hann, å så sa han te var å en som gick förbi: »Ä de di yxa», sa han. Å då, när den här kam kom, så kände han igen, att de va hans yxa. Å då visste pöjken också, att han hadde träffat på far sin. Se, de va hans barn mä skogsråa, de förståss. Ä fadern han gokände pöjken, å han kallades Gokänd.

Men när han vart större, så vart han så förskräcklit stark, så di visste inte, va di skulle göra mä honom. Då skicka di'en te en smedja, för att han skulle arbeta där. Å då skulle han visa smen, va han kunne. »Ska ja lägga te mä konst eller kraft?» fråga han å to storslägga. »Lägg te mä konst», sa smen han, »så får ja si». Å då slo han te, så städet åkte ner sex alna i jorden. Ja, de tyckte smen va bra gjort. Å så sa han te'en, att han skulle lägga te mä kraft också. Å när han då slo te, så åkte städet ner nie alna i jorden.

Sen kom han te kungen, å där fick han stanna, för kungen ville ha starka kara. Då skulle di köra ve i skogen en gång. Å Gokänd han lassa för sju par oxa, men di andra hadde bara ett par var förståss. Sen när di skulle åka hem, då åkte han först. Å han slo ikull skogen runt ikring där han åkte fram, så di andra va tvungna te å hugga sej fram mä yxer.

Sen vart de krig, å då sa Gokänd åt kungen: »Ja går ensam», sa han. Å han måste ha så mycke massäck mä, så de va alldeles förskräcklit. Å när han kom te de där stället, där han skulle möta fiendera, så gick han opp i e stor ek å satte sej å äta massäck. Å när fiendera kom dit, så såg di inte te någen. Men di börja skjuta, så kulera föll ner i maten för Gokänd. Då sa han: »Ska I hålls å kasta harlorta i min mat», sa han, å sen to han eka i toppen å ryckte opp'na mä roten å slo iblann dom, så di vart krossade allihop.

Så re kungen ut för te se, hur de skulle gå. »Nå, hur gick de», fråga han. »Ja vant allt», sa Gokänd. Sen börja han å springa hem; men kungen ville hinna förut för å ta imot honom. Men han måste rida alldeles förskräcklit fort, så när han kom fram, så stupa hästen.

Sen skulle Gokänd bygga e körka. Men då slo han ihjäl sej. Di ville bli å mä'n, å han bant ett halmrep oppe i tornet å skulle släppa ner sej på de. Men repet gick å, å han föll ner å slog ihjäl sej.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.86-87