Froste och hästarna

En bonne, sâm kalles Froste i Hârketârp, sa di (även) va i förbund mä den onde, för bonnen bare spâtte åt hästa i krubba, å di va så fete å granne, så ingen hade maken. En gång va Froste å månge andre utbudeter på kungsskjuss å kom mä sina häste te hållplassen ve Hällste körke. Mä han vänte, så gick han in på krogen, sâm va där, å söp ett tag. Snart var dä ti te åke, å di skrek ätter Froste, att han skulle komme, annars skulle di köre ifrån honom. "Ja kommer, när ja blir teress!" sa han bare. Nå så va dä meningen, att han kunne få bli där han va, men tror ni, att di fick i gång hästa hanses. Näej, hur di slog, så stog Frostes häste kvar sâm stene, å te sist va di tvungne å gå ätter gubben, å då vart dä gång på hästa. Froste sa då ått kuska, att di inte skulle få bruke piska, men dä ville inte kuska ly, utan hästa fick sej ena redige rapp. Men då vart dä åke å. Dä gick så dä syntes ellstråle ätter hjula, å kuska börje be för livet, att Froste skulle ta tömmera sjâlver. Då gick dä ätter orning igen."