Drängen och den magiska boken

En dräng skulle bäre hem e svartkânstebok, sâm hanses hussbonne ha låne å en annan. Drängen va strängt förbjudder te titte i boka, men han kunne förstås inte styre saj, utan han glänte lite på pärmer. Men dä skulle han ha latt bli, för då kom dä ut en hopper små ande å kom ikring'en å skrek å fråge, va han ville, att di skulle göre. Drängen visste sej ingen annan rå, än han sa åt anda, att di kunne löse âpp ett nät, sâm hängde där. Anda for iväg å börje mä nätet. Då va drängen inte sener å pallre sej iväg åt dä hållet, där den va bones, sâm ägde boka. Men dä sinke inte så värst länge, fârrns anda kom tebaks å sa, att nu va nätet âpplöst. Då sa drängen: "Knyt ihop dä igen!" Jaha, di små trâlla di sprang tebaks å börje knyte ihop nätet. Drängen kile på allt, va han kunne. Men anda kom åter å sa, att nu va nätet helt igen. Då sköt drängen ett skâtt mä si kålbösse (=det ställe där ryggen byter om namn) å skrek: "Ta reda på den där!" Nu trodde drängen, att hann var säker, ty detta konststycke trodde han ingen kunde utföra, så han gnodde gladligen på. Men andera gnodde nog di mä, för när drängen kom te trappa hos den, sâm ägde boka då kom di tebaks igen, å en utå dâm hade lite på e sticke. "Men" sa han, "dä va ett älende te få tag i dä, för ja ha sprunge i sju körksockner." Nu vart likeväl andera nermanete i boka, å drängen va fri för de små odjura.