Den mystiska ormen

När ja va barn, så va ja å bror min ute i en hage å plocka smultra en gång. Å rätt va de va, så fick vi si en så förskräcklit stor orm, som kröp iblann buska. Å han reste sej mä huvet, de va la en hel aln över marka. De va ett bra stycke ifrå oss, men vi såg'en så tydlit ändå, där han kröp fram. Å vi vart så förskrämda, så vi la å hem å talte om'et för far. Å far han to bössa å gick ut i skogen, å de va ett par kara te, som följde mä. Men då va han borta. Men di kunne följa spåra änna ner te sjön, för de syntes i gräset, där han hadde gått fram. Å på ett ställe hadde gärsgårdsstöra blitt åbrytna, när han hadde gått över. Så di trodde, att han hadde gett sej å ut i sjön. Men de har ja många gånger unnrat på, va de kunne vara för sorts orm, för en rikti orm va de då, de ä säkert. Men han ville ju inte åt oss, eller viste, att han hadde någe ärnde te oss, inte.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.52-53