Dalkarlens magiska kamp

Ja hörde berättas, när ja va barn, att de va en dalkarl, som hadde e doter; å den va han mycke rädd om. Å så en juldasmöra så gick han åt körka, å dotra ho stanna hemma å satte sej å läsa i salmboka.

Men så hadde di en hunn, å den han sprang ifatt dalkarn på vägen å börja å skälla å väsnas så dant, så han förstog, att de va någe fatt å sprang tebaks hem. Å då sto dotra på golvet å hadde brukrona utå gull på huvet. Då förstog han, att trolla hadde taji'na; å han to opp sin fällkniv å kasta över huvet på'na. Å då hadde di inte någen makt mä'na längre.

Men sen va han jämt utsatt för trolla. Å di hölls där i gårn, å di förvandla katten för dom, så de va ett troll förståss, som skapte sej te katt. Men en gång så hörde di, hur de skrek utifrå skogen: »Hälsa Plittertura, att Plagg ä döer!» Då ropa katten te: »Då, djävlar anagga, har ja ingen make längre!» Å så la han i väg ut, å sen såg di aldri te honom mera.

Källa: Sven Rothman 1941: Östgötska folkminnen. Uppsala. s.84