Vild dans och magi

Understundom händer det att strömkarlen eller necken visar sig som en hvit häst, och den som vill lära att spela viol skall då passa på att rycka några strån ur svansen, ty dessa insatta i stråken göra all lärdom öfverflödig. Men vill man blif va en rigtig kung bland alla spelmän och sjelfva neckens likeman, så måste man äfven hafva en af neckens violer, och denna kan naturligtvis icke vinnas med vanliga medel. En gammal spelman (nu mera afliden) berättade huru han lärt sin konst. Efter att I först hafva skurit sig i namnlösa fingret på venster hand och på en linnelapp hopsamlat det framsipprande blodet, gick han sent en Thorsdagsqväll till en bäck rinnande från norr till söder. Han hade violen med sig och framkommen till bäcken satte han sig på en sten och gned några drag med stråken, då en stor svart gris kom emot honom. Men detta var ej den syn han väntat, hvarföre han vände om hem igen. Andra Thorsdagsqvällen gick han åter till bäcken och såg då en svart hund, men ej heller denna skepnad var den syn han väntat. Först den tredje Thorsdagsnatten kom bäckahästen, som har en bländande hvit färg, springande så, att eldgnistorna röko omkring hofvarne, stannade midt framför honom och frustade så, att han var nära att tappa modet, men hästen hade en viol liggande på länden och denna syn stärkte hans föresatts. Han gick derföre fram och tog violen lade sin egen och linnelappen i stället samt ryckte några strån ur svansen. Dessa fäste han i stråken och från den stunden kunde han spela viol så, som ingen annan i bygden. Det var dock någonting underligt med hans spel och en soldat på Hidingsta egor berättade derom följande: En afton, då spelmannen efter flera dagars kalas besökte honom, var han "sinnter", som det heter, d. v. s. temmeligen drucken. Soldaten bad honom sitta ner i stugan, och efter hvarjehanda samspråk kom talet på hans skicklighet att i spela viol, och denna prisades väldeligen. "Ja nog kan jag sköta violen" mente spelmannen, " och finge du höra den då jag är rätt i farten, så skulle du storundra dig deröfver ; men det är nog bäst både för dig och mig att du slipper det" tillade han allvarligt. Soldaten kunde ej finna någonting farligt deruti, utan bad honom stämma upp en af sina allra bästa polskor, det skulle roa både honom och barnen. — "Nå jag skall göra dig till viljes för denna gången", sade spelmannen, lade violen på ryggen och i denna underliga ställning började han sitt spel. Om nu de toner han på detta sätt framlockade haft samma magt som harpans ljud i folkvisan, eller huru det kom sig, men bordet, stolarne och sjelfva huggkubben, som stod i spiselvrån, började röra sig efter takten i kapp med barnen, som dansade om under högljudda glädjerop. Soldaten började dock blif va illa till mods, ty allt vildare och vildare blefvo tonerna och i samma mon ökades danslusten hos hans barn och bohag, och när nu det stora dalkarlsuret, som han nyligen köpt, började deltaga i den allmänna dansen blef han förfärad. Han bad spelmannen sluta, men denne var rent ifrån sina sinnen och ökade endast takten. Förtviflad sprang han fram och grep honom i armen, så att stråken släppte strängarne. Som en säck föll spelmannen till golfvet och låg der en lång stund nästan såsom död. Soldaten och hans hustru hjelpte honom med förenade krafter upp på en soffa, och småningom återfick han sansen. Han tog soldaten i hand. "Tack för hjelpen" sade han, "ty hade du ej ryckt stråken från strängarne, så hade det aldrig slutats väl, ty nu var det strömkarlen sjelf som spelte, fastän jag fick släppa till armarne; och hade du ej kommit till hjelp, så hade han spelat dödspolskan på mig. Det var just den han hade börjat, då du frälste mig. Tack och heder." Dermed gick han sin väg. Men hustrun kastade eld efter honom, och soldaten slog upp en afbruten lie öfver dörren. "Emot trollen och den elakes snaror kan man aldrig vara nog försiktig" sade han.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 14-15.