Skogsråets förklädnad

I den så kallade Ladbacken har bott, och bor väl än ett skogsrå, fastän hon numera, då folket ej vill tro på andeväsenden, ej gitter att visa sig; Och rätt väl är det, ty då kan hon ej dåra någon. Men ännu för en 5o å 6o år sedan hände det ej sällan att hon uppenbarade sig. Vid den tiden var det en dräng i Hillerstorp eller Finntorpet, som det äfven kallas, hvilken hade sin fästmö boende i Billinge och med henne stämt möte på Ladbacken. Flickan, som fått förfall, uteblef, men skogsrået tog hennes hamn och kom i stället. Drängen trodde det vara fästmön, och då hon bjöd honom en kringla, tog han tacksamt emot den, åt och tyckte den smakade förträffligt. I Men han hade knappast hunnit nedsvälja den sista biten, förr än skogsrået började skratta med full hals, så att det dånade i skogen, vände sig derpå om och försvann bland backarne. Men drängen hade sett nog, ty han hade sett den ihåliga ryggen och långa släpande svansen. Han skyndade hem i den ytterligaste förtviflan, troende att flickan som vunnit hans hjerta var ett skogsrå, ville han ej mer se henne, och blef slutligen "hufvudsvag" af sorg och grämelse.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 25