Norrtorpen och tomten

Gamle Norrtorpen hade bergsel på Öhns äng i Norrbyås, och då han sent en afton helt ensam var sysselsatt med att sätta höet i volm tänkte han i sitt sinne: "Den som nu hade sig någon hjelp i stället för gumman min, som ligger sjuk derhemma!" Just som han halfhögt yttrade denna önskan, kom en liten gosse i röd mössa och grå rock och helsade: "God afton kära far! Behöfver ni städja dräng, så är jag ledig?" "Dräng?" svarade Norrtorpen förvånad, "Gud nåde mig för dräng. Huru skulle jag kunna föda och löna en sådan, som sjelf får träla allt hvad jag orkar, och födan vill ej räcka till ändå. Jag har visst inte råd att hålla någon dräng." Efter detta besked försvann tomten, ty en sådan var den tjenstsökande; men att han blifvit förtretad, och ehuru osynlig ej var långt borta, det blef Norrtorpen snart varse. Så snart han satt upp en volm kom genast en hvirfvelvind och spred ikring höet, så att han snart insåg att det ej lönade mödan att fortsätta arbetet den dagen. Detta var visserligen harmligt; men att han kunde vara så enfaldig att afslå "tomtabisens" anbud, det grämde honom så länge han lefde.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 69