Nils och strömkarlens gåva

Nils Pehrsson i Stortorp berättade att han i sin barndom, då han bodde i Södermanland, kännt en liflig åtrå att lära sig spela viol; men det var med honom som med mången annan, viljan var ej nog stark för att öfvervinna besväret och mödan att lära sig konsten. Dessutom egde han ingen viol och tordes då för ingen del bedja fadren, som afskydde spelmän, om penningar till en sådan. Men begäret att blifva spelman och erhålla en viol lemnade honom ingen ro hvarken natt eller dag. Tänk hvilken stor spelman han skulle blifva, om han bara hade en viol, — men huru skulle han få den? — Ja det var just hvad han aldrig kunde utfundera. Så hände det sig en sommarafton, då far och mor voro borta — ja det var nog en Thorsdagsqväll, ehuru han ej mindes det så alldeles säkert — och han satt ensam inne i stugan, att de klaraste toner och renaste drillar hördes klinga från bäcken, som forsade fram genom hagen helt nära gården. Han lyssnade begärligt; och ehuru han nog kunde ana att spelmannen icke var någon annan än sjelfva strömkarlen, sprang han ut och styrde kosan nedåt hagen. Kommen i backsluttningen såg han en gammal gubbe med långt hvitt hår och skägg, som satt på en sten vid forsen och spelade på just det instrument, han så ifrigt efterlängtat. Gubben bemärkte honom straxt, och alldeles som om han velat säga: kom hit skall du få din önskan upp I fylld, räckte han både viol och stråke emot honom. Hade han nu skyndat fram och tagit emot den erbjudna gåfvan, så hade han med ens blifvit den dugtigaste spelman på många mil omkring, det visste han, ty Jan i Österåker hade ej haft mera besvär med att lära sig denna konst; men tanken på fadren höll honom tillbaka. Han hade hört far säga att Guds välsignelse aldrig följde med strömkarlens gåfvor, och om Jan i Österåker berättades många hemska historier, och derföre vågade han ej gå utför backen, utan vände om hem springande af alla krafter. Från den stunden tänkte han aldrig mer på att lära spela, blef en dugtig jordarbetare och prisade sig alltid lycklig att hafva motstått den svåra frestelsen.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 13-14.