Konten och Neckens dans

Gamle Konten, klockaren i Norrbyås, var på sin tid den argaste spelman der i trakten, och när han lät stråken löpa öfver alla fyra strängarne på en gång, eller spelte fyrstämmigt, som han kallade det, så kunde ingen menniska sitta stilla utan de gamla såväl som de unga måste upp i dansen. Så hände det sig att han blifvit bjuden att spela på ett stort "gubbarul" i Bärsta by, och, som der vankades god traktering, gjorde han ock sitt bästa. Glädjen stod högt i tak, och gubbar och gummor gåfvo ej ungdomen efter i ifvern att svänga om efter Kontens polskor. Också skördade han mycket bifall, och då man prisat och tackat honom för en hurtig slängpolska, svarade han spotskt att sjelfvaste necken ej kunde spela någon bättre, så kuse för alla spelmän han än hettes vara. Men det skulle han aldrig hafva sagt och de orden fick han dyrt umgälla. Ty då han efter slutad dans och välfägnad, som för hans del ej lärer varit den minsta, begaf sig på hemvägen och kommit på högsta brinken af den stora Bjursbäckabacken mötte han en fager hvitklädd jungfru som helsade honom och sade: "Vill ni spela fader Kont så skall jag dansa för eder?" Ja det hade Konten ingenting emot, ty han var aldrig nödbjuden då det gällde att visa sin stora konstfärdighet på viol, och allra minst då han fått något mera till lifs än vanligt. "Nog skall jag spela", sade han, "om ni vill dansa", och dermed satte han sig på en sten och drog några drag på violen. Mera behöfdes icke, ty nu gick det af sig sjelf. Stråken hoppade raskt öfver strängarne och armen måste följa med. Den vackra danserskan försvann, men stråken saktade ej derf öre sin fart. Takten blef allt vildare och den ena polskan aflöste den andra; Och hvilka polskor sedan? Aldrig i sitt lif hade Konten trott att så vackra polskor kunde finnas, än mindre att han sjelf skulle komma att spela dem. Men det oaktadt fann han sin belägenhet allting annat än angenäm. Han suckade och pustade, svetten lackade af hans panna och tårarne började att smyga utför kinden, och han fick ej så mycken hvila att han kunde torka bort dem en gång. Slutligen utbrast han: "Gud nåde mig fattige stackare, jag har just ställt väl till för mig", och vid han sade detta släppte stråken hans arm, och spelet tystnade. Hemsk i sitt sinne steg han upp och vandrade backen utföre. Lyckligen nedkommen på bron hörde han ur bäcken ett skallande skratt, som trängde genom märg och ben. Utan att våga se sig om påskyndade han sina steg och stannade ej förr, än han med hjertat i halsgropen uppnått hemmet. Det dröjde sedan länge innan han kunde förmås att återtaga violen, men då han sedan lät öfvertala sig, hade han nytta af sitt nattliga missöde; ty en af de granna polskor, han då spelte, hade fastnat i minnet och gjorde honom mera frejdad än förut. Men att han var Neckens öfverman, tänk, det hörde ingen honom mera yttra; ty det visste han vara ord, som ej var godt att säga två gånger.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 69-70