Jätten i Garphytteklint

Uti Garphytteklint bodde fordom en hiskelig jätte, och han bor der väl än, fast han ej får komma fram förr än på verldens yttersta tid. Såsom andra jättar var han en stor fiende till Kristendomen och det sanna ljuset. Kyrkan i Örebro var då nyss byggd, och klockornas ljud, som kallade folket till Gudstjenst, lät illa i hans öron; och han beslöt derföre att förstöra både kyrka och stad med alla de små pysslingarne, som bodde derinne. Med starka händer lösryckte han derföre två stora klippblock ur berget, tog ett under hvardera armen och begaf sig på väg. Emedlertid hade stadsboarne fått kunskap om hans uppsåt, och beslöto att fly; men en gammal man bad dem lugna sig, han skulle nog visa bort jätten mente han. I hast samlade han en mängd utslitna skor och möglade brödbitar, lade dem i en säck, tog denna på ryggen och gick sålunda utrustad emot jätten. Vid Ulfgryt mötte han honom. "Hvarif rån kommer du pyssling?" frågade jätten bistert. "Från Örebro", svarade gubben. "Nå då kan du väl säga mig huru långt det är dit?" — "Inte så bestämdt", svarade gubben, "men det är nu sju år sedan jag gick derif rån, och se här !" tillade han och knöt upp säcken, "dessa skor har jag slitit ut på vägen och dessa möglade brödbitar är allt hvad jag har qvar af matsäcken". — "Är det så långt till Örebro !" utbrast jätten förvånad, "då skall jag åtminstone icke blif va den som går dit". Dermed släppte han stenarne i mark, så att jorden darrade och vände så om igen till sin håla. Stename ligga der ännu i dag, och vända sig om hvarje gång de höra klockorna ringa i Örebro.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 45