Drängen och jätten

En dräng från Österåker var en gång för sin husbondes räkning uppåt Bergslagen med hvetemjöl och humle, och på hemvägen mötte han sent om en qväll en stor jätte. Att drängen blef förfärad kan man väl förstå, men jätten bad honom vara lugn, ty han ville honom intet ondt, sade han. Han ville blott fråga om han ämnade fara vägen om Garphyttan? Jo drängen skulle resa der förbi. — "War då hederlig och tag detta brefvet till min broder, som bor i Garp hytteklint, och skall han väl löna dig för besväret. Drängen svarade att den tjensten kunde han väl göra honom, men huru han skulle komma in i berget och träffa Garphytte jätten det kunde han ej begripa. "Det går nog för sig", sade jätten, "du behöfver blott läsa upp de tre portarne och stiga dristeligen på, så finner du honom". Drängen var väl litet orolig för detta uppdrag, men lofvade dock att lemna fram brefvet. Jätten tackade och så skiljdes de åt. När nu drängen kom inemot Garphyttan var det midt i natten, han hade med flit så ställt sin resa, ty om dagen kunde ingen komma in i berget det visste han — tvärstannade hästen midt uti en backe och ville ej ur stället. Nu kunde drängen förstå att det var här han hade att söka porten, steg derföre af vagnen och började se sig omkring. Han hörde ochså ett dån ur jorden, alldeles som om någon snarkat hårdt inne i berget, och som det ej var på menniskovis, ty hela marken skakade dervid, kunde han förstå att den snarkande icke var någon annan än jätten sjelf. Han gick derföre in i skogen åt det håll, hvarifrån ljudet tycktes komma, och hade ej gått långt, förr än han befann sig midt framför en stor kopparport; och som nyckeln satt uti, gjorde han sig dristig, vred om låset och steg in. Han kom nu genom en lång gång, som lyste som den klaraste kristall till en annan port, som var af bara silfver. Nyckeln satt uti här också och han steg in. Men här låg draken, och när drängen fick se honom, blef han 1 så förskräckt, att han hvarken kunde gå fram eller tillbaka. "Hvad vill Kristen menniska här", sade draken bistert? Och det var med största nöd drängen fick fram sitt ärende, ty hjertat satt i halsgropen och hotade att qväf va honom. Han hade bref till jätten, sade han, stammande på målet. "Ja så", svarade draken, har du bref till Jätten? Ja stig då på, ty då är du välkommen." — Och nu kom han till en port af det klaraste guld, öppnade den och kom så in till jätten, som låg på en bänk och snarkade så, att det grånade i berget. Men när drängen kom in vaknade han, började gnugga sig i ögonen och fnysa. "Här osar kristet blod !" röt han och grep sitt långa svärd, som låg bredvid honom på bänken. Nu trodde drängen väl att hans sista stund var kommen, men i förlitan på den andre jättens ord sade han "Jag har bref till Kära Far", ty hvad han skulle kalla jätten visste han ej. "Har du bref till mig du", sade jätten mildare, "hvar har du fått det ?"
— Jo han hade fått det af Kära Fars broder uppe i bergslagen. "Ja så", sade jätten tog brefvet och läste. "Jag trodde verldens sista tid var kommen", tillade han sedan, "eftersom man väckte mig, men det lär väl inte vara så dags ännu, kan jag märka. Tack skall du ha för bref vet i alla fall, och här har du för besväret." Jätten tog nu en stor silfverkanna och fyllde den med guldmynt, som låg der i stora högar, med många många tunnor i hvar hög, gaf den åt drängen och lade sig sedan ned på bänken och började snarka som förut. Drängen tackade, tog sin kanna och kom lyckligt och väl ur berget. Men då han utkommen i skogen ville se sig om efter kopparporten så var denna försvunnen. Noga räknadt kunde det väl också göra honom detsamma; han hade fått en hederlig lön för sitt besvär och kände ingen lust att förnya besöket hos jätten. När han kom hem till Österåker köpte han sig eget hemman och fick ändå penningar öfver ; men kannan skänkte han till sockenkyrkan, och der fanns hon qvar för femtio år sedan, och torde kanske finnas ännu.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 19-20.