Skogsrået och kolaren

Det var en kolare, som mötte ett skogsrå i skogen, och henne gifte han sig med, och fick några barn. De blevo riktigt som trollungar och sprang omkring i skogen. Kolaren och hans hustru turades om med arbetet, så att hon var ute och arbetade medan han vilade sig. Hon höll på med att släcka en mila då han upptäckte, vad hon var för en. De hade kommit överens, att han alltid skulle slå tre slag i en tall, innan han kom till henne vid milan, men en gång tillsist brydde han sig inte om det utan gick till henne ändå. Då fick han se, hur hon såg ut, hon var urholkad i ryggen och hade en lång näsa och lång svans. Med näsan [...] hon fram kolen, och svansen var som en kosvans, och den hängde ner i en spann med vatten, och så skvätte hon ned den på kolen, som hon hade rivit fram. Nu gick karlen till en klok gumma, som lärde honom, hur han skulle bära sig åt för att bli av med hustrun. Han skulle skjutsa henne och alla ungarna på en släde, och själv skulle han sitta på hästryggen, han fick inte binda tömmarna i lyckor och inte ha någon riktig "kepa" utan bara en liten träbit att binda släden med, inte skulle han ha stål, och så var det mer, men det minns jag inte längre. Han red ut med henne på isen av en sjö, som hette Rosvalen. Runt omkring i bergen, i Stripa och Strossa och kullblanka, hade hon släktingar. Men ute på sjön ryckte han loss träbiten och fick loss kälken, och då begrep hon, att det va något hufsen och ropade till sina släktingar, att de skulle skjuta genom lyckor, på stål och vad det var allt, och skotten knallade väldigt i bergen, men han gick inte att träffa utan red bort och kom undan. Men efter den dagen blev han dålig och kunde inte reda sig. Skogsråna var eniga med kolare på många sätt. De brukade komma och väcka dem, då milorna voro i olag.