Bonden och Skogsrået

Det var i forna tider en bonde, som ingått hjonelag med ett skogsrå, men att hustrun var ett sådant visste han ej, och derföre lefde de lyckligt tillsammans i många år, födde söner och döttrar. Så hände det sig en gång, då de gemensamt arbetade i skogen med att rif va ut en kolmila, att matsäcken blifvit glömd hemma, hvarföre farsgubben vände om hem för att hemta den. Då han gick sade hustrun: "När du nu kommer tillbaka skall du slå tre slag i den der tallen", och dermed utpekade hon en tall, som stod ett godt stycke derifrån, och bonden lofvade efterkomma hennes önskan. Om han nu glömde det, eller ansåg det överflödigt, vet jag ej; men följden blef att han kom helt oförvarandes på henne, och fick till sin stora förskräckelse se, huru hon ref ut kolen med blotta händerna och släckte med sin långa svans. Förfärad öfver denna syn vände han om igen, slog tre slag i tallen med yxhammaren, hvarvid hon förvandlade sig till vanlig menniska och var sig alldeles lik. Bonden hade emedlertid sett nog för att önska blif va henne qvitt, och började noga begrunda, huru detta skulle låta sig göra. Han sökte upp en klok gumma, klagade för henne sin nöd, och hon gaf honom goda råd i detta fall. En vacker vinterdag, sedan han bundit en stor pung om halsen, säger han till hustrun: I dag är det bröllop på andra sidan sjön och skola wi resa dit samt taga barnen med oss. Hustrun hade ingenting att invända emot förslaget, hvarpå han satte henne och barnen i slädan, men sig sjelf grensle öfver hästen, och så rustade anträddes resan till bröllopsgården. När han nu kom ungefärligen inidt på sjön, läste han några ord som den kloka gumman lärt honom och nu framkommo en stor mängd vargar. Derpå sparkar han ur selpinnarne och rider sin väg det fortaste han kunde. Nu började skogsrået ropa, men bonden var obeveklig och ökade endast farten. "Vill du inte vända för min skull så vänd för lilla Snorvipas (så het yngsta dottern); ty eljest äta wargarne upp henne." Nej bonden hörde ej på det örat utan red i skarpaste fyrsprång upp emot land. När skogsrået nu såg att ingen hjelp af honom var att vänta och wargarne redan tagit ett par af barnen ropade hon af alla krafter "syster Stråssa! syster Stråssa !" ty trollet i Stråssa grufva var hennes syster, och Stråssa kom också farande, så att det pep och hven i luften och ryckte henne undan vargarne, som då redan tagit alla barnen. Bonden hade emedlertid hunnit öfver sjön Roswalen och fram till Guldsmedshyttan, der han red in på en gård och slog porten igen efter sig. I det samma kom trollskottet, och porten sprängdes sönder i bara trasor, men bonden sjelf blef oskadd för trollpungens skuld, som han bar om halsen. Så länge han behöll den kunde icke hans i forna hustru och hennes slägt skada honom, och han bar den beständigt på sig många år derefter. Men så hände det sig en gång då han gått i badstufvan att taga sig ett bad, att han glömde sig och aflade pungen jemnte sina kläder och då kom genast ett troll in och vred om huf vudet på honom, så att det kom att sitta bakfram, och sådan blef han i alla sina återstående lifsdagar till en varning för alla, att ej inlåta sig med Skogsrån och andra troll.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 79-81