Guldets hemligheter i skogen

Vid Yxhult i Kumla, hvarest nu är ett stort telgstensbrott och stenhuggeri, ligger söder om gården en skogsbacke, kallad Graf fallet, af de halfkorsgrafvar och hällkisterör, som der funnits, men under tidernas lopp blifvit förstörda. Att stora skatter finnas der, hör man ofta förtäljas; men hvaruti dessa bestå, derom äro uppgifterna ej ense. Då några påstå att der skall finnas jordagods, säga andra att berget under öfvergångsformationerna innehåller den renaste guldmalm. Den senare tron bestyrkes af följande sägner. En arbetare vid telgstensbrottet vandrade sent en afton öfver graf fallet, och der mötte han en liten svartmuskig karl, som gick och repade i marken med en käpp. Hvar den lille mannen framgick blef en djup remna i jorden så bred att man nätt och jemt kunde klif va öfver den och klaraste guld fram lyste derutur såsom brinnande eld. Arbetaren skyndade nu hem för att meddela några kamrater den märkliga synen, och med dessa vände han om till stället. Men nu var remnan försvunnen, och dvergen syntes ej mera till och någon guldmalm kunde de ej heller upptäcka. Då denna syn berättades i bygden skall en bonde i Hjortsberga hafva omtalat att han en lång tid förut på graf fallet mött en liten man, hvars utseende noga öfverensstämde med den beskrifning arbetaren lemnat. Denne hade vinkat åt honom, och bonden följt efter. Sedan de sålunda vandrat en stund i skogen hade de kommit till en grufva, der en mängd småfolk af samma slägte som vägvisaren arbetade och buro på blänkande guldmalmsstycken. Bonden blef nu så förvånad, att han ej längre kunde hålla sig tyst. "Nej men hvar är jag då", utbrast han, och så var synen försvunnen, och han stod åter alldeles ensam i skogen. Emedlertid fick han anledning att flera gånger förnya detta utrop, ty huru han gick, korn han ej åter på rätt led, och fastän skogen hvarken var stor eller villsam, så hittade han ej på någon stig, som ledde derif rån, utan der måste han spatsera af och an till dess solen rann upp, och det dröjde länge nog, eftersom händelsen tilldrog sig på senhösten.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 21-22.