Det goda småfolket

Uti Kumla hände sig i en bondgård för många år sedan, att hustrun, som nyss kommit upp ur barnsäng, gick och sysslade i köket, då en liten gubbe — ja han var ej en half aln lång — kom in och bad så vackert att mor skulle flytta undan vattsån, ty det dröp ner i hans kammare, sade han. Den lille mannen var fullkomligt välskapad, ljuslätt och blidsynt, och såg rigtigt bra ut, hvarföre hustrun förstod, att han ej var någon tomte, utan en af det godlynta underjordiska småfolket, hvilka alltid äro välvilliga och hjelpsamma. Hon flyttade derföre sin vattenså till ett annat ställe, hvarpå den lille tackade och försvann. Några dagar derefter kom han dock tillbaka och bar ett stycke den finaste linneväf under armen. Hans hustru skulle snart skänka honom en arfvinge, och derföre bad han så vackert, att Mor skulle sy några små kläder åt det lilla barnet, och om hon ville göra honom den tjensten, så skulle han ärligt förskylla henne derf ör. Jo hustrun lofvade detta, och då småkläderna blefvo färdiga lade hon dem en afton på kökshyllan, ty der hade han sagt att han skulle hemta dem. När hon dagen derpå kom ut i köket voro de också borta, men 4 stycken de allra vackraste och nättaste silfverskedar lågo i deras ställe. Om den lille mannen sedermera visat sig, omtalas icke, men sedan hustrun blifvit kyrkotagen såg hon väl ej till honom, ty det är endast under den tid då qvinnan står "utan körka", som det heter, som dylika varelser komma till syne.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 20-21.