Petter och skogäråa

Petter i Granåsen dä va just en fuling. Ja di hâdd' tôkk' språk om en, så dä va för iländigt. Di sað han hâdd' å görä mä skogäråa, sað di, å att 'n hâdd' barn mäð 'a senna mer. Men når 'an blé gammäl, så vill 'an allt bli åf mäð 'a, för han tóg te å leðsnä veð 'a, å ville allt ha gitt te mångä penningär um hó barä vure te kós. Så va' dä en Lejesmeð, som di kallte för Lejesven, å hómmen bað han te hjälp' sej. Ja dä skulle allt kunnä gå gömmen sað' Lejesven å så tog 'an körkbly, å så läst 'an öfvert, — dä gjórð 'an, — å så blånnað 'an dä mä selfver, å så stöft 'an e kulä, å den ga 'an Petter. "Den här" sað 'an, "den ska du läggä i di bössä" sað 'an, "å når skogäråa kommer, så ska du läggä 'na midt i skål" sað 'an, "för då blir du åf mäð 'a" sað 'an. — Ja Petter lofte te görä som Sven sað 'en, å når skogäråa kom, så knäf fte han te 'a i skâl. Póff sað dä, å dä ä dagsens sanning att dä vart int' nå mer kvar utåf'a än ännä kaf som kóssdréggel. Å Petter såg alðri te 'a senna.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 82-83