Jättehålans hemlighet

I Jätteberget nära Skåleklint uti Halsbergs socken finnes en håla, kallad Jättehålan, dit man inkommer genom en stor portlik öppning, som dock nu är täppt af ett stort nedrasadt stenblock, hvilket hindrar den nyfikne att intränga i berget. Längre in i hålet finnes en annan port, men denna är starkt reglad och endast den som funnit nyckeln dertill, och tilltror sig att öfvervinna draken, som förvarar ingången, kan der intränga. För många år sedan, innan ännu den nedrasade berghällen tillstängt den yttre gången hade två karlar begifvit sig derin, men då de fingo se en stor och alldeles förfärlig orm — förmodligen draken —, som hväste och sprutade eld emot dem, voro de glade att få vända om igen. Innanför den inre porten, som förer till sjelfva bergasalen, der rika skatter finnas, sitter jätten och sofver med ett stort svärd öfver sitt hufvud, och wallhjon och enslige vandrare som passerat derförbi försäkra sig stundom hafva hört honom snarka så hårdt att det "rungat" i marken. En sjöman som rest vidt omkring i werlden berättade då han hemkom till sin födelse socken Halsberg, att han långt bort i främmande haf landat vid en ö, der han träffat en stor och enögd jätte, som sport honom, hvarifrån han kommit. Då sjömannen svarade att han var ifrån Sverige, frågade jätten "Nå då har du kanske hört talas om bror min, som sitter och sofver i jätteberget vid Skåle?" — Jo den hade sjömannen nog hört omtalas, men sett honom hade han ej. "NeNej men !" svarade jätten det kan jag väl veta, ty när Kumla kyrka byggdes kunde jag ej lida klockornas pinglande utan flyttade derifrån, och då läste jag in bror min i berget med alla hans skatter och kastade nyckeln i Tisaren, och den lär väl ej vara född ännu, som skall lösa honom, ty det skall först ske på verldens sista tid.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 15-16.