Kyrkofärd och hämnd

Min gubbe var född vid Tryf all och tjänte på ett ställe i Nykyrka. Han fick vara passopp och göra småsysslor. Gumman som han tjänte hos var inte bättre, det leda trollet, än att hon hånade honom, för att hon fick honom att göra fruntimmerssysslor. Han vart arg, och arg vart hans matmor, och det som jag nu ska tala om, det hänger nog ihop med hennes ilska.

En gång skulle han gå till kyrkan; han var väl tolv, kanske tretton år. På vägen föll han i ett dike och förstörde sig och hade värk i två och ett halvt år. Men så gick min svärfar till en som hette Karl Nilssa i Motala och sökte för pojken. När Holm kom dit, sa Karl Nilssa: — Ja ska säje dej, att dä värker inte mer. — Då ä han väl döer, sa svärfarsgubben. — Nej, men han sover. Har du nåra enebär? — Ja, ja har väl ett par tunnel.. — Då ska du gå hem å koke enebär, så dä blir tjockt som sirap, å så ska du ge pojken, så han får ny blo. Å så ska du komme hit, för ja vill si pojken.

Si, han hade legat så länge att han hade fått en fistel. Han kom till Karl Nilssa och var så missvuxen, så den ena foten hade blitt ett kvarter kortare än den andra. Då tog Karl Nilssa och hällde skedvatten i såret, så pojken hoppade mellan golv och tak. Jo, han fick vara med om mycket, min gubbe! 22 benbitar värkte ut. Men då sa Karl Nilssa: Si, ja vill ha lite betalt åv sockna. 40 kronor ville han ha, för att han skulle läka ihop'et, och det fick han av sockna, och läkte gjorde det.

Men nu kommer jag till slutet. Den där lea trollkärrnga som min gubbe hade tjänt hos, hon fick sitt till sist, för att hon hade varit så elak mot pojken. Hon föll ner död, när hon första gången mötte min gubbe, när han kom gående på kryckor. Vad var det då? Något måste det vara, men inte vet jag vad.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.70-71