Kuddar från Klefvaberget

Nära intill Klefveberget i Lerbäcks socken ligger ett torp kalladt Klefvetorpet. Der hände sig en gång att torparens hustru nyligen kommit upp ur barnsäng och stog "uta körkä", som det heter d. v. s. ännu ej var kyrkotagen. Som det led till julen så fick dock detta icke hindra hennes huåliga bestyr, och hon var just sysselsatt med att brygga julölet, då en fin fru kom in i stugan, helsade vänligt och bad att få smaka på bryggden. Det var frun eller trollet — ty ett troll var hon i alla fall — i Klefvaberget; men det visste ej gumman, utan som hon var mycket beskedlig och hjeipsam kom hon genast med en mugg färsköl och bad frun hålla till godo. Frun drack och prisade ölet, Ja hon ville till och med gerna få litet deraf med sig hem, Och det kunde nog gå för sig mente gumman, men då borde allt frun spinna litet lin åt henne. Frun lofvade att göra detta "men hvad för slags garn vill ni ha, mor?" frågade hon. "Skall det vara Entråd, Tvåtråd eller Tretråd?" — Entråd ville mor hellst hafva, och lemnade 6 tågor dertill. Frun bjöd nu farväl, tackade för välfägnaden och gick. Redan dagen derpå kom hon tillbaka med garnet, och var det så fint och jemnt, att gumman aldrig i tiden kunnat önska sig finare och vackrare garn. Ingen kan väl undra på att hon gerna ville hafva mera af samma sort, och att hon sökte öfvertala frun att emottaga ytterligare 6; men frun svarade att så gerna hon ville, kunde hon ej göra det. Hon hade nu annat att tänka på. Hon skulle gifta sig, sade hon. "Åh nej skulle hon gifta sig? Och med hvem kunde det vara, om hon fick vara så näsvis att fråga?" — "Med Gunnar i Ringaberget", svarade frun "om han händelsevis var bekant?" — "Gunnar i Ringaberget! Huh då!" Jo den hade gumman nog hört omtalas. — Frun frågade derpå, om ej gumman ville komma med på bröllopet, men det tackade hon för, "det var intet sällskap för kristet folk det" mente hon. — "Nå gör då, som ni vill", sade frun, men i alla fall kan ni väl hålla till godo med en liten fjäderkudde, som jag nu kan undvara, och som jag ville gifva Eder till ett minne, ty nu lära vi väl ej träffas så brått." Det kunde då väl ej vara någon synd, tänkte gumman och tackade för tillbudet. "Farväl med Eder då" sade frun "och glöm ej att låta logdörrarne stå uppe i natt, så skall jag kasta in kudden der, när jag går förbi". Ja gumman skulle ej glömma det. När hon nu om morgonen kom ut fann hon på logen en bolster så stor, att den fyllde hela logkistan. "War det en liten kudde det? Kära hjertandes!" och hon slog sig på knäna af förundran och måtte ropa på far för att få hjelp att draga ut honom, och detta gick ej med mindre än att han fick hugga upp dörröppningen på logen. Men af fruns i Klefveberget lilla kudde gjorde gumman 7 bolstrar och 15 kuddar, och ändå hade hon mycket öfver både af fjädern och waret.

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 17-18.