Kälfvesta och jättens sömn

Säteriet Kälfvesta anses vara äldsta gården i Snaflunda och har sitt namn af jätten Kälfve, som der fordom haft sin bostad. En ättehög med en mindre bautasten på hjessan (formen antyder att han blifvit afslagen) visas ännu straxt norr om gården, till venster om gärdes-gården, och i denna graf hvilar jätten tillika med sin hustru Dofra. Det hände sig en gång — men det är nu så många många år sedan, att ingen kan säga när det var — att en bonde gick och plöjde invid högens fot, och då plogbillen blef alltför närgången hade dess ristande stört jättens slummer — ty död är han icke han slumrar blott såsom andra jättar, afbidande den yttersta dagen. — Kälfve väcker sin hustru och befaller henne efterse hvad det är för ett ovanligt buller, som stör hans hvila. Jättesan stiger ur högen, men blifver ej litet förvånad öfver den lilla varelsen, det underliga redskapet och de små kräken, som draga det. Hon kastar derföre alltsammans i sitt förkläde och bär in det i högen för att visa sin man de underliga ting, som nu finnas på jorden. Jätten fann dock intet nöje i dessa förmenta leksaker. "Bär ut dem igen", sade han, "ty de råda nu öfver oss".

Källa: Djurklou, Gabriel 1943: Sagor och sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 5.). S. 46