Huggormar och mjölktjuvar

90-årige Rickard Karlsson hade en annan uppfattning, när jag talade med honom 1955. — Ånej, sa han, men innan jag säger mer, vill jag först tala lite om huggormar och vad de kan ställa till.

Mormors far ägde hela Forsa i Hammar. Mormor ärvde fem gårdar. Men kreaturen vart sjuka och dog, och det betydde, att mormor vart så gott som utfattig, fastän hon var rik förut. Grannarna trodde, att det var trollkäringar som hade satt på krittra sjukan. Så trodde de flesta. Men det fanns också andra som trodde, att det berodde på huggormarna, som mjölkade korna, när de låg ute i markerna.

Såhär lät förklaringen. När ormarna började dia, vart korna oroliga. En del reste sig upp, och då kunde det hända att en ko trampade på någon orm. Det är klart att ormen svarade genom att bita kon, där han kom åt, dvs. ovanför klövarna. Kon började slicka på bettet, och det är klart att hon fick en del gift omkring munnen. Där slog det upp blåsor liksom kring klövarna, och så dog djuret.

Ja, det var också en förklaring, och en naturlig en till på köpet. Att huggormar diar kor, det vet jag genom min morbror Karl Gustaf i Lerbäck. Hans kor sinade allihop, utan att han kunde begripa varför. Men så mötte han en trollkäring, som talade om, hur han skulle få veta, vilka mjölktjuvarna var. Han skulle bryta upp golvet i lagårn. Så gjorde han, och under golvet hittade han en massa huggormar. När han slog ihjäl dem, sprutade mjölken om dem, så nog såg han, att trollgumman hade rätt. Efteråt mjölkade korna precis som andra kor. Det här hände på 1830-talet. Numera är lagårdarna bättre hållna, och ormarna trivs inte i dem.

Källa: Elis Åström 1962: Folktro och folkliv i Östergötland. Uppsala. s.94