Smörkärningens mysterium

Min hustru som är född 1864 i Nöbbele socken, blev vid 9 års ålder föräldralös. Fick sin uppfostran hos Nämndemannen Johan Danielsson i Genestorp Södregård, Nöbbele socken. Nämndemannen och hans hustru dogo för några år sedan, men sonen Ragnar Johansson innehar gården nu. Alltså, medan min hustru var der på gården, på 1880-talet, hände det sig att de kunde inte få något smör, hur de än arbetade med smörkärnan. De löste av varandra i timmar, ja i dagar, men det var och förblev omöjligt att få smör. Nu misstänktes en gammal käring för att ha "förgjort" deras mjölk eller kreatur. Hon bodde strax invid gården, inne i skogen och de hade en gång sett henne komma ut ifrån ladugården – Emellertid, vad smör de behövde, måste de köpa, trots att de hade 8 kor.

Så förgick tre år och fortfarande intet smör. På den tiden gick här en gubbe, som allmänt kallades "finnen", och han påstods kunna göra båd ondt och godt. Nämndemannens pojkar kommo med det förslaget att söka få tag i gubben och höra om han kunde ställa till rätta vad som var förgjort med deras smörkärning. Nämndemannen ville inte höra talas om något vidskepligt och dumt. Men så en vacker dag träffade Nämndemannen en bonde från Högahult i samma socken, August Elmkvist. Denne berättade nu för nämndemannen: Ja, ja har hört omtalas dä att din lagår ä fögjord, dä va min mä så ja hôll pao å bli utfatti, mina fäkreatur di stuppade över klamm, (stupade i båset der de stodo bundna) den ene ätte den anre, så ja vesste me ingen levanes rao (råd) män så hade ja ju hört talas om finnen, å ja feck fatt i honom oppaot växiötrakten å to an mä me hem, han tittade igönom var vrao i lagån å han hettade en hoper sk–t som nåen gravet ne där, å han kônne leta opp alltihopa, å fösto va dä va mä, män sen ställde han i ordning i lagån så ingen kan fögöra den mer, å nu ä dä bra igän, män hå han jore dä vet ja inte, tåcket läre di inte bort, å för rästen om di säer hå en ska göra, så kan en inte ändao, fö dä att di har sakt att, har ingen verkan, ska di lära nåen hå di gör så ska dä inte talas, dä ska di skriva å kasta dä skrevna sen, som om di inte brydde se om att, män sao att en aen fao fatt i att.

Nämndemannen medgav nu att man skulle söka få reda på finnen, "så fao vi si va han dåja te, (duger till). En av sönerna körde nu omkring i bygderna och fick också fatt i finnen som han tog med sig hem. De gingo ned i ladugården. Finnen gick der och letade och hade sina konster för sig, bäst det var hittade han ett i ett bås nedgrävt bylte. Då han, för sig själv, undersökt byltet sade han: ja, den som gjort detta, bor inte långt härifrån. Hon har inte gjort det av hat till er, utan endast för att få mera smör än vad hon kunde få efter sina kor. Nu har hon ställt det så att utom sitt egna smör, får hon också allt det smör ni eljest skulle haft. Hon har haft mycket arbete med detta, mycket mera än hon behövt, hon har till och med varit uppe på kyrkogården, men hon har ändå inte kunnat göra det värre, än att jag kan göra hennes arbete om inte. Och efter detta ska ni få ert smör och hennes med om ni vill och hon skall allrig kunna förgöra era kreatur mer eller ta ert smör. Men all denna treåriga otur ni haft med smöret, och det onda hon gjort här det måste jag ta och sätta det i ett levande väsen, särskilt något djur. "Ja," sade nämndemannen, "ja har inget djur som ja vill släppa te, te dä." – Katten kom i detsamma in i lagårn, då sa' finnen: Katten kan ni väl offra om så är? – "Ja, dä kan ju va". Hur han bar sig åt vet ingen, men katten misstrivdes och dog om en tid, men kärna smör gick lätt efter den dagen. Någon katt trivdes alldrig mer på gården, så länge min hustru var der, och hon flyttade till mig 1892. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg.