Trollkonster och motgångar

Ett uppdrag som jag blev ombedd att utföra, vid ett tillfälle i nådens år 1925.

I närheten av Växjö bor en ogift 50 års kvinna hos sin gamla moder. En del motigheter och ledsamheter, har under loppet av några år, drabbat dessa människor. Först blev en son, till den gamla, vansinnig och kom på hospital, en son blev överkörd av tåg och dödad, en dotter blev vansinnig och dödade sig själv. 50 års damen vi nämnde, är den ende som nu är kvar av den syskonringen och henne kalla vi nu Anna. Anna tror att skulden till alla deras motigheter och bekymmer, är en kärring som bor ett stenkast derifrån, en kärring som har rykte om sig att kunna lite av varje. Nabokärringen har förhäxat Annas mor, påstår Anna. De båda hålla ihop och äro elaka mot Anna. För att få ett slut på detta elände, har Anna sökt s.k. kloka, men ingen har varit klok nog att ställa allt till rätta, efter Annas önskan. De ha ett litet jordbruk och de ha tidtals haft en arbetskarl från Jät, till hjälp. Denne arbetskarl har jag en gång råkat till att förvåna, medelst utförande av en del änklare trollkonster, som jag lärt i Danmark och som jag rogat några med i sällskap. Han rekommenderade mig hos Anna och sakt att; ifall Strömberg vill så kan han nog och han kan göra det som är mycket värre, om han vill och får bra betalt, och får han det så.... för han är bara en fattig skomakare. Detta tog skruv hos Anna, trodde och begav sig åstad den 3 mil långa vägen till Jät, sökte upp mig, kom in i min verkstad, precis som efterskickad.

Hon hälsade på mig, tog mig i hand och sade: Goddag hr Strömberg! – Det var trevligt att träffa er hemma, jag har lite jag ville tala med er om, ifall jag får? – Var så god! svarade jag. "Är det något varmed jag kan stå till tjänst, så skall det vara mig ett nöje att. "....jag hann inte fullfölja min hövlighetsfras, hon föll mig i talet, – Kan? – Ack, ja bara ni vill, det har jag nog reda på, och jag skall vara tyst som graven, och ni kan vara viss på att ni skall få riklig ersättning. Nu passade jag på och fick äntligen en liten syl i vädret, och bad att få höra varmed hon trodde mig kunna stå till tjänst. Nu lade hon upp hela historien, som jag förut skildrat, och då hon slutat, meddelade jag henne så allvarsamt och klart som möjligt, att jag inte kunde åtaga mig detta uppdrag, även om jag ville än så gärna.

Nu lade hon fram tre st. tiokronorssedlar på min skomakaredisk och sade: Var så god, tag detta så länge, det skall bli lika mycket till och mera ändå om ni vill hjälpa mig, för jag vet att ni kan om ni vill. Jag frågade nu henne om det var hennes maning att jag skulle resa till hennes hem och med en del föreställningar söka påverka de gamla kärringarna. Hon svarade: Ni behöver inte resa någonstans. Vill ni bara, så kan ni nog göra detta här hemma hos er själv, på något sätt som jag inte känner till. Ni kan kanske till och med tala med min mors ande. Nu blev jag riktigt intresserad av att höra hur långt hon ville gå i galenskaperna, och sade: Er mor lever ju och har sin ande hos sig själv. Menar ni nu verkligen att jag kan, der jag nu sitter. Söva er mor och kalla hennes ande hit. Till mig och ge den vissa instruktioner och förhållningsorder, varefter hon skall leva och rätta sig? Till min förvåning svarade hon: ja, så har jag tänkt mig och jag bryr mig inte om vad det kostar, tag de 30 kronorna nu så skall ni få 50 kronor om några dagar. Nu sade jag ifrån på allvar: Ni ser verkligen inte ut att vara så sjuk som ni är. Jag varken vill eller kan ha något med sådant att skaffa, utan var nu så vänlig res hem och tala väl med er mor och er grannkvinna. Det är nog ingen annan än den der Alfred Therlin här från Jät som inbillat er dessa galenskaper, eller vem? – Jo sade hon, det är han. Och han sade att så mycket har han sett er göra som han ansåg var omöjligt för någon människa utan hjälp från osynliga makter. Nu bad jag henne vänligt att resa hem, skälla upp Alfred Therlin grundligt och alldrig mer tro på hans inbillningar och dumheter. Anna ville dock inte gå, utan fortsatte att vara enträgen och undrade varför jag inte ville hjälpa henne för betalning, då jag kunde. Nu öppnade jag dörren och sade: Var så vänlig att avlägsna er härifrån innan jag blir riktigt arg. Jag kunde inte slippa henne förrän jag tog henne helt lätt i armen och följde med ut i förstugan, då gick hon utan ett ord. – Två veckor efter kom hon igen. nu lade hon en 50 kronorssedel på disken, innan jag hunnit mer än svara på hennes hälsning. Nu blev jag arg på allvar, tog fatt i min pliggrasp och sade: Gå er väg ögonblickligen och kom allrig hit mer. Och kommer ni en gång till så naglar jag fast er med djävulslänkar, härute vid korsvägen der ska ni få stå förstenad som Loths hustru, i evighet. Hon trodde och gick sin väg. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg