Lars och de onda andar

Det var en gästgivare i Tingsås, som hette Lars Johansson, som låg sjuk, men han kunde inte dö, utan de måste efter prästen. När prästen kom dit var hela rummet fullt av onda andar, men han sa, att de skulle öppna fönstren och så kom han fram till Lars och gav honom nattvarden. Sen åkte han igen, och så fort han hade satt sig i vagnen, så var Lars död. På begravningen skall gästgivarens hästar köra likvagnen, men de stod bara och frustade och rörde sig inte ur fläcken, så de fick låna ett par andra och spänna för, och då gick det. Men hästarna sprang, så det knappt gick att hålla dem, och en stor svart hund sprang under kistan, ända tills de kom fram till kyrkan. Den prästen kunde titta i graven och se var de döda hamnade. När han hade jordfäst Lars, så tittade han i graven, och så var det, som om han funderade en liten stund, men sen sa han, att det var tråkigt, att en människa skulle leva ett halvt sekel och inte ställa det bättre för sig än att han hamnade i avgrunden. För Lars var femtio år, när han dog, och det var i min barndom för jag var där och fick mat på begravningen.