Skogsnuvan och myren

Här nedan upptecknade händelse inträffade i min ungdom. Jag bodde då i Ekhult tätt vid Markaryd. Jag hade varit på besök nere i Halland och var på väg hem. Jag var kommen till en stor gammal skog med hundraåriga furor. Igenom den skogen gick en s.k. genstig som folk brukade att gå. Jag hade gått där många gånger förut och kände alltså mycket väl till vägen. Det var på sommaren och mycke varmt att gå. Det hade nu blivit kväll och började att skymma, och som jag var rätt trött av dagens vandring lade jag mig nu att sova i skogen. När jag nu hade sovit ett par timmar, vaknade jag och reste mig upp för att fortsätta mot hemmet. Det var nu svalt och gott att gå. Jag var nu kommen rätt nära hemmet. Då jag tyckte mig höra liksom att någon skrattade åt mig uppifrån trädtopparne. Och det lät samtidigt som om någon slagit ett par gamla spruckna träskor ihop. Jag tittade nu upp i en furutopp och fick syn på en mycket vacker kvinna eller som det var, skogsnuvann som satt där uppe och skrattade åt mig. Hon var mycket vacker att se uppå. Jag fortsatte min vandring men det var omöjligt för mig att kunna hitta rätt på stigen. Skogsnuvan var nu kommen ner från trädet och gick ett stycke framför mig, men ibland var hon bakefter mig. Framtill var hon mycket vacker men baktill var hon ihålig som ett baktråg. Jag gick och jag gick men det var mig omöjligt att komma rätt på stigen. Rätt som det var kom jag ut på en stor myr. Jag förstod nu att det var på tok och att jag blivit förvillad av skogsnuvan. Men nu vrängde jag mössan och sen hittade jag snart stigen och kom hem.