Mysteriet vid galgen

På 1820-talet försvann en gång en kvinna från hem och man. Inga spår, oaktat allt sökande, kunde påträffas. Slutligen gick man till en jägare å bad om hans och hans hundars hjälp. De va på de sättet, att de länge länge sökte å inget spår fann. Men när en hundarns kom ut å började söka efter befäl, ha de farlige vädrat något. De började krafsa i jorden, då det ena stycket efter det andra av en sönderhuggen människokropp kom upp. Det befanns vara den mördade kvinnan, men ingen misstänktes för dådet. Ingen strykare hade varit sedd i trakten, å ingen ledning fans. Tiden gick å efter ett halvt år började det viskas man å man emellan, att mannen, som hette Anders i Kulla var mördaren. Länsmannen kom, huset undersöktes, å man träffade ett blodigt förskinn. Mannen försvarade sig med, att han slaktat en kalv i granngården för ungefär ett halvt år sedan. På den tiden kunde de inte analysera människoblod å kalvblod, utan mannen sattes i fängelse, bekände aldrig men blev dömd till att hängas. På den tiden hängdes de smakfullt ut med landsvägarne sej själv te straff å androm te varnagel. En afton i november reste domaren Durling, som dömt Anders, tillsammans me en officer (Kapt. M. Hultin) från Vimmerby till Ramskulla gård (min fars egendom). När hästarne kom te galgen, där den döde hängde, tvärstannade de. Ingen av de båda herrarne förmådde dem att gå ett steg. Slutligen steg Durling av släden, gick fram till galgen, stod där en längre stund å kom så ner i släden, varpå hästarne begav sig av i galopp. Officeren hade ingen möjlighet att tala till Durling, för hästarne va så vilda så först när de körde upp på Rumskulla gård, såg han, att Durling var vit som ett lakan i ansiktet. Han frågade då: "Vad gjorde du så länge oppe vid galgen?" "Jo, den döde gav med ett meddelande, men varken du eller någon annan får någonsin fråga mej om det" Durling dog kort därefter.