Grå frun och ödet

Grå frun mötte vi. Vi va tie barn. Fem av dem mötte grå frun ibland i solsken, ibland i skymning, ibland på vintern, ibland i sommaren. Aldrig me rädsla, såg man henne, aldrig me fruktan, men ofta förebådde hon någon händelse, ibland sorglig, ibland glad. Pappa tålde aldrig, vi talade om henne, kallade det för skrock och tystade på oss, men när en ung syster dog och varit begraven en tid, kom far ner en skymning från vind och frågade: "I vad kläder svepte ni Karolina i kistan?" "Jo", svarade dottern, "i vita". "Var det icke i grå", sade fadern. "Å Far har sett grå fru." - varpå vi fick tala om henne, så mycket vi ville. Hennes sista gång över gården var en klar sommardag 1905. Hon sågs av två kvinnliga släktingar, vilka båda vände sig till varandra, sägande: "Vad skall ske? Där var grå frun!" Vad som skedde var, att den ena kvinnans lilla dotter vid [...] timme blev till hälften dödsbränd vid en barnlek, och sedan ha vi aldrig sett grå frun.