Sven Dånare och Tekan

För omkring 80 år sedan fanns vid sjön Viren ett torpställe. Där bodde en gammal gubbe, som allmänt kallades Sven Dånare. Han var stor och stark som en jätte men inte så lite skrockfull. Det var en dag på senhösten, och Sven Dånare hade just vaknat upp ur sin middagslur. Han satte sig lite olustig upp i sängen och ropade på sin pojke: "Kom, din lille blindknägg!" Pojken var igång med att peta ner ett getingbo men körde på fars röst, att det skulle bli något roligt, och kom fram utan vidare tillsägelser. "Gack genast och tag reda på ljustran och ställ i ordning tjärblossen, så ro vi ut på Fjälsteröviken och försöker hugga den stora gamla gäddan! Kvällen blir lugn och mörk, genom vattnet. "Det tog i nacken, det", sa Sven. Men när han skulle dra upp ljustran, fick han den inte ur fläcken. Hon hade fastnat i en dykare. Sven drog till med en svordom över gamlagäddan, som lurat honom denna gången med. Ljustran satt fast, och stocken fick tas på släp. "Ro i land!" befallde Sven.
Men de hade inte rott långt innan de sågo ett litet ljus, som följde båten. Det var Tekan! Sven blev rädd, tog rodret och slog till Tekan. Tekan hoppade då upp i båten och rakt på Sven Dånare. Både han och pojken voro alldeles vettskrämda. "Ro hem, pojk, det fortaste du kan! Vi slipper inte otyget, innan vi kommer hem. Nå'n fisketur det får vi inte ikväll, så mycke kan en si." Tekan följde troget efter i kölvattnet. Sven hade krypit ihop i fören så långt från det objudna följet som möjligt och var alldeles stum. Han trodde, att det var den lede själv. En bit från land försvann Tekan. Först när de kommit upp på landbacken, vågade Sven tala. "Vi kan tacka vår Herre, att vi slapp otyget med oss hem", sa han. Och det dröjde både en och två månader, innan Sven Dånare gav sig ut på fiske igen.