Alma och spökena

För ungefär 25 år sedan tjänade Alma där hemma. Hon var en 16-17 år gammal då; nu bor hon i Stockholm. Den ena gången efter den andra berättade hon om spöken, som hon sett. Hemma fanns det emellertid ingen, som trodde på sådant skrock, men när de bådo henne tiga med dumheterna, började hon gråta och bedyra, att det var sant.

Vid potatisplockningen skulle Alma hjälpa till med att lasta ett lass, det var på kvällen, och hon hade tagit en genväg till åkern, som inte gick att köra. Bäst hon satt där i skumrasket, kom en gast rakt emot henne. Han var vitklädd och lika lång som de högsta granarna. Och sanning var det, försäkrade hon med gråtande tårar. Hon blev dödligt förskräckt och sprang direkt hem. För allt i världen kunde ingen förmå henne att hjälpa till med potatissäckarna mer.