Kvarntomtar och farfars minnen

Min farfar var på 1840-talet mjölnare vid Gammelkroppa i Vermland. Han hade för min far berättat många tilldragelser om sina kvarntomtar. Bl.a. var han aldrig rädd att försova sig om han i kvarnkammaren låg för att passa kvarnen. Farfar påstod sig alltid blivit "manad" av tomtarna då kvarnen tarvade tillsyn. En natt hade dock inträffat något ovanligt:

Farfar var mycket sömnig och vid första maningen kunde han icke förmå sig att stiga upp. En stund efter blev han manad på nytt men somnade. Tredje gången fick han ett nyp i armen men då blev det brådtom och i hög tid kom han då ut ty kvarnen höll på att stanna genom att mjölet stigit upp i "trumman".

Farfar kände sedan i flera dagar ömhet i armen och bad så farmor se efter och hon upptäckte då tvänne röda fläckar som efter ett nyp med ett par fingrar.

Tomtarna voro mycket ordningssamma av sig. De fordrade att kvarnhuset skulle vara sopat varje kväll och målkärlen lagda i tur och ordning efter sina storlekar på tullkistan. Hade drängarna någon gång uraktlåtit detta blev ett fasligt väsende fram på natten. Man hörde då in i kammaren huru som kvastarna kastades på golvet, samt hur tomtarna slamrade med målkärlen. Gick man då bara ut och sopade samt ställde var sak på sin plats blev allt tyst igen.