Vita Mara och Näcken

Den dimma sôm ste' ôpp u' göla, kallte di "hvita mara." (="vita märren"). Å nôr dimma' sto' jäms mä trätôppa över môsen, så sa'e di gamle: "Nu blir dä vackert vä'r, för Gölakäringa byker å ho' väntar vackert vä'r te sin tvätt"!
Eller "Nu har Skogskäringa hängt ut sin byk, så nu blir dä tôrkevä'r"!
Dimma' tok iblann skepnan å en häst nere ve göla. Dä var för dä di kallte henne "den vita mara."
I alla sjöa å vattendra' bodde Näcken. Han kônne förskapa se' mest te va' han velle, te e' människa å en tjur å en hunn å te en häst å te å mä te ett parlebånn mä ôm dä så va'.
Han kônne gå på bete mä di annre djura utan att en kônne si nôn skellna' på dôm, å han kônne narra fôlk rakt' ôppåt väggera. Ôm en varsnade att en hade råkat ut för Näcken, så sôlle en bara namnge hômen, för då ble' han å mä si' makt å förschvann. Men dä va' varr' ôm en inte begrep att dä va' han, för då kônne dä gå redit galet.
Dä va' e' pia, sôm harvade mä Näcken en heler da' utan å ha en aning ôm att dä va' han, men nôr ho' sôlle släppa den hvite hästen i solakvällen ve sjökanten, så högg han tak mä tännera i henna förklä', å hade dä inte turat sej så väl, så förklädsbånnet gått å, så hade la pias sista stônn vatt kômmen, för hästen han satte å i sken mä förklä't å förschvann i sjöen, å då sôm först begrep pia, att dä va Näcken.
En da sto' tri fruntemmer ve sjöakanten å böstade byk, å då feck e' utå fleckera si ett fint pa'lebånn i vattnet å dä skeftade i alla regnbågens färger, å ho' ga' se' ut i vattnet för ho' velle ju ha tak i 'et, men ju länger ut i vattnet ho' kôm ju länger flôttade pa'lebånnet på se', så ho' rådde inte mä å räcka't. Te sist sto' ho' i vattnet närapå te halsen, å då försto' di annre bägge, att dä va' galet, å då skrek di te på en gång: "Akta de', dä ä Näcken"!
Då förschvann bånnet, å då kôm fleckestackarn te besenning så môe, så ho' kônne ta' se' i lann. Hade flecka vatt ensammen, så hade ho' dronknat, för si dä va' så mä dä, att den sôm allri' så lite lätte narra se' utå Näcken, den han ble ta'en utå Näcken så sto' han va'.
Dä va' e' pi'a, sôm sto' å bôstade byk ve sjöakanten. Då kôm dä en finer harrekär å ställde se' te å blia på 'a, å han va' klädder sôm en krona's schuschant (sergeant), å han velle va' närgången mot pi'a, men då försto' ho' va' dä va' för slavs harre, så ho' sa'e:
"Godda' harr Näck", sa'e ho', å då förschvann han för han tôlte inte å höra sett namn.
Ôm nättera lå' Näcken i bonnens artelann, å då så' han ut sôm en sto'er hunn älla en häst, å ôm en va' ôppe i davninga, så kônne en få si 'en men han va' varsker, för ôm han varsnade att fôlk va ôppe, så tok han ett flôvv rätt ner i sjöen. Men te sist ble ju fôlk vana ve å si en, så di fäste se' inte så môe ve en.
Di sôm sôlle bada, di feck lôv å hålla en jarnbit i hånna, ôm di velle fri se' för Näcken, å älla dôvde dä ôm di satte ner en kniv ve en sten på vasskanten, men gjo'de di dä, så va' di trôggade te liv å lemm.
Näcken han kônne förvannla se' te e' krabba (kräfta), å i den skepnan kônne han te å mä stanna e' kvarn, nôr ho' va sôm bäst i gång, men ôm en slängde te en en peng, störr' älla minna, så hjalp dä, för så fort pengen nådde kvarnahjulet så tok kvarna ista', så dä hvisslade ätter' et.
Dä geck alla bäst å mala ôm nättera, för då hjalp Näcken te å dra' kvarna å då geck ho' tri gånger fortare än vanlit. Då så' han ut sôm en tômte mä e' röer luva på huvet, å då satt han gressle på dä stora vasshjulet å dro' alltihop. Va' han gramsen på mjölnan, så styrde han te så kvarna stannde älla gecko jämt, men va' han vänlit sennader, så va' han te go' hjôlp, å ôm en, sôm sagt va' kastade te 'en en styver, så feck en gôtt anseenne hos en, så dä hade en ôppe många gånger ôm.
Nôr en metade krabber å fesk, så ga Näcken se' te känna. Räss sôm en satt där å höll i metesprötet, så kônne dä rôcka te så tongt, så en höll på å tapa hela metet. Si dä va' Näcken, sôm nappade, men han földe allri' mä ôpp på lann älla i båten, för nôr en rôckte te, så ble han ätter å släppte sett tak, men ätter ett sånt napp feck en så'n tur mä fångsta, så en kônne hala ôpp den ene store fesken ätter den annre, te en hade fått så môe, så en inte så' se' goer te å bära hem mer. Så Näcken han kônne va' te goer natta, nôr en bara försto' se på å vänna se' ätter en redit.
Dä va' en fjortan års pôjk' sôm va' ute i åa å metade krabber, å han feck så orimmelit mä krabber, så dä grônde inga säcka' å kättla' te å ta dôm i å dä va' knappt han så' se' goer te å få hem dôm. Nôr han kôm hem, talte han ôm för far sin att dä hade gått en stoer, rö'er tjur i åa hele tien mä han hållde på å meta, å pôjken ônrade va' dä kônne va' för ett kreatur sôm fölt hômen så tro'et hele ti'en. "Dä va Näcken", sa' faren, å pôjken han ble så antererader, så han to'des allri' mer gå ensammen te åa å ta krabber.
Dä va' en dräng, sôm geck ve sjöakanten en gång, å då feck han si en stoer hviter häst gå ijämte hômen, å drängen han satte se' ôpp på hästarôggen, för han tôckte, att dä kônne dôvva för en dräng å få ria på en så granner häst. Men han hinde knappt ôpp på rôggen, förrän hästen på ett enda öjenableck plômsade å ut i sjöen, å då begrep drängen att dä va' Näcken han råkt ut för, så han sa'e kveckt på stônna: "Nu s'a Näcken ha tack för sällskapet"!
Då förschvann hele hästen, å drängen han sto' i vatten ôpp te armera, å dä va' inte mer än jämt att han rådde mä å ta se' i lann.
Näcken kônne spela så förtrôllat grannt ôm nättera å nôr han spelade si polska, så kônne inte di onge lätta bli å dansa förrän sola rann ôpp, för då hö'de han ôpp mä spelet. Å dä fanns spelemän, sôm kônne harma Näcken å spela Näckens polska, å då geck bena å se' sjôlva på di onge, så dä va' falitt å ge se' te å lyss ätter sånt.
Ôm en feck höra Näcken, så sôlle en allri stanna å lyas på spelet för då narades en uti vattnet antingen en velle eller ej, men sen en bara hade hinnt över broa, så va' dä inte så farlitt, för då hade han inte samma makt. Varst va' dä för havanne kvenner för di hade minna mitstånnskraft så dôm kônne han lättare fresta mä sett spel.
Di gamle talte ôm, att dä va' en bonne, sôm hade sitt Näcken setta i en båt å spela å sjonga ôm å ôm igen: "Ack, om jag finge Guds nåde! Ack, om jag finge Guds nåde"! Men bonnen han to'de inte bli ståannes å lyas, utan han ga' se' å hemåt så fort dä sto' te, mä väl va'.
I Ulvsnäsasjön (i Öggestorp), där spelade Näcken mest för jämnan ôm nättera, å nôr mjölnan va' i kvarna å mol, så hö'de han spelet titt å tätt, men ôm han lyddes ett enda grånn, så höll allri' kvarna, utan då feck han full ja'ning med å lavva å sätta igång på a. Däfför sôlle en allri låss ôm att en hö'de spelet utan syta se' sjôlv å si på dä en hade för hänner å låss ôm ingenting.
De övernaturlie väsena, di s'a la kômmet te på dä viset, ätter va' di gamle trodde å sa'e, att nôr ärkeängelen Mikael stridde mä draken, så ble draken å hans anhang nerkastada på jola, å di trellte la ner lite bå här å var. Di sôm trellte i vattnet, di ble' sjöväsen, å di sôm föll i skôvven å på berga, di ble' bergatrôll å sånt oty', å di sôm föll på träa, di ble' markåsta' (snår på lövgrenarna).
Nu för tien fenns dä la inte mô't igen å dädära för nôr maskinera å trôskeverka började dôna å regera, så förschvann alltihop te di store berga å te mer avläjsna ställe', å te sist har la åska' slaet ihäl di siste trôlla, så dä ä nock inte troli't, att dä fenns nôt kvar nu, åtminstone inte här på trakta.