Trollens trick och knep

I alla stora berg bodde dä troll förr i vala å di kônne göra möe förfång å ställa te förtret på alla vis för männeskera. Så di gamle feck ha mer än ett knep för å kônna fri se' för dôm. Dä likesta medlet va' flogrönn (flövrönn, flövträ), å rönna sôlle ha vôxet imälla ett par tvellingsbjörker älla på ett aent trä'. En sån liten rönnebit sôlle en passa in i lôvträet. (selen). Ôm en bara hadde "flövträ i bôvträ", så kônne en freda se' bra nock för trôlla ônner sia faler. (färder).
En gång sôlle byalavvet åka te Fôssôms kôrka en sönda', å di va' sex skjussa' Nôr di kôm i närheta å kôrka så rusade trôlla ut u' skôven å befallte dôm å stanna. På två å skjussa' föll skaklera ner å se' sjôlva å selasteckera ramlade u', å trôlla tok å rövade allt va' bönnera äjde å hadde´, di tok bå' hästa' å kärrer, för dôm bägge bönnera hadde försômmat å sätta "flôvträ i bôvträ". Men di annre fyra, di hadde satt i sånt, så di slapp ônna' trôlla.
Många satte ett litet männeskeben i selen istället för flövträ å dä va' ett bra skydd, dä mä.
En gång höll' trôlla på å sola sett sôlver, å de hadde brett ut så orimmelit mä fina blanka sôlversaker, å di blänkte å gnistrade, så dä gjode ont i öjena i solskina. Då va dä ett fruntemmer, sôm kôm te å gå förbi, å nôr ho' feck si all den rikedomen, så plockade ho' te se' förklät fullt mä sôlversker, å bäjare å urner å drôckeshorn, å ho' tok mä se' så möet, sôm ho' trodde se' ôm å bära, å sen dro' ho' å stretade hemåt, allt va' ho' trodde se' ôm å bära, å sen dro' ho' å stretade hemåt, allt va' ho' orkade. Nôr ho' då kôm in i si stôva, så tömde ho' ut hela förklät på gôlvet, men då höll ho' rakt på å ge ôpp ånnen i förskräckelsa, för då förvanlades alltihop te en rörli massa mä levande å krälanne ormar!
För si trôlla di vaktade noa över sia skatter å di hadde sitt kvenna, nôr ho' tok dera' dyrbarheter, å så hadde di förvannlat sitt sôlver te en ormahöj. Ifrå' den daen feck trôlla ha sia äjendoma' i fre' för henne.
Dä va' en dräng, sôm sôlle gå ätter ett par stuta' i havven, å han geck där å letade å letade, men dä sto' inte te, att han kônne hetta dôm. Te sist nôr han länge hadde gått där förövader i huvet, så kôm han te e' la'a, å ve laeknuten lå' en stoer höj mä hvita granna hôvlestecker. Han kônne inte begripa, hôre di hadde kônnat komma dit, för dä va' ingen som hadde vatt där å arbetat, men han tok nôra stecker i tröjefecken för å visa hössbonnafôlket, nôr han kôm hem. Nôr han sen sôlle ta ôpp å lätta dôm si di granne hôvlestecken, så hadde di förvannlat se' te sôlversker. Di ble rent förläjna å följdes åt ut i havven allihop för å la hem hele hôvlesteckehöjen men nôr di kôm ut, så sto' stuta ve havvagapet å hôvlesteckera di va' förschvônna. Dä va' trôlla, sôm vatt framme å spektaklats mä fôlket på gålen.
Trôlla di va framme å gjo'de odôjd överallt, så dä va te å si ôpp för dôm jämt å samt.
Ôm matmora talte ôm å baka brö', så sa'e trôlla ute i farsta: "Dä va' bra, för då får vi brö"! Ôm brökakera va mjölia, nôr di kôm ut u' ongen, så kônne matmora ta å tôrka å dôm på förklät men dä feck ho' anka (ångra) på, för dôm brökakera tok trôlla, så dôm feck ho' ingen gläe å. Dä' va' nôen, sôm hadde frôvat trôlla, ôm di hadde nôt å äta å ynkat dôm för kölda, men då hadde trôlla schvart: "I behöver inte ha nôra bekômmer för ôss, för vi har gôtt ôm bukastrôket brö"!
Ôm e' pia sjongde mä ho' satt å mjölkade, så tok trôlla den mjölka, å den kallte di "sångamjölk".
Nôr dä åskade å blextrade redit, så sae di, att dä va Tor sôm blängde mä öjena, för han var arger på trôlla å velle slô ihäl dôm, å ätter va' di sär, så har la åska slaet ihäl di siste, men dä ä la ingen sôm vet, för dä kan nock fennas trôll i berga än i da'.
Den sôm velle fri se' för bergtanning, han sôlle lätta skjuta över se' mä flinta å fnöske, för si sen hadde inte trôlla nôr makt mä en. Di "kloke" begagnade se' utå tôrkada orma' å fröa (=grodor) å vessler å lokatter å ikôringa' (ekorrar) å flere annra djur: "Kalsåsakäringa" (en klok gumma i Öggestorp) ho' hadde en stoer pôse full mä sånt dära i ett hö'neskåp, men så va' dä en dräng, sôm tjänte där, å han va' klurier (finurlig) å se', å han tok hele trôllpôsen å grov ner en i dynga', å nôr käringa feck si att pôsen va kômmen ônna, så ble ho' så änna stôelter, så ho' hôppade jämföttes i ilska, men drängen han talte allri ôm hôre dä va, men rolit hadde han, nôr han sen harmd'et för fôlk.
Ôm ett nötkreatur hadde trellt ner i e bergskreva, så hadde di för se', att d' va' trôlla, sôm narrat dit 'et. Dafför så va' dä bruklit å lägga ett ormaskinn ônner fähuströskelen, inna' en släppte vall å så sôlle en nappa å en hårsôdd på vart djur å slänga i båsera, för dä fridde ifrå' trôlla.
Nôr ja' va' barn, hö'de ja' e' säjen ôm en dräng, sôm va' ute å re' i skôven å då hette han en sôlverbäjare, sôm trôlla glömt ve ett berg, å han tok hômen te vares å sôlle ri'a länger bôrt, men då sa'e e' röst ifrå' berget: "Hu hu"! Dä va e' trollkäring sôm frös. "Fryser du, så s'a du få mia vanta' ", sa drängen, å så slängde han vanta' inåt berget. Men nôr han hadde reet lite grånn, så hinde trôlla ôpp en, å di velle ska'a hômen å ha igen sin bäjare. Men den trôllkäringa, sôm hadde fått vanta', ho' velle hjôlpa å fri hômen, så ho' varskodde hômen å sa'e: "Vantavän, vantavän, ri' inte på väjen den hårda utan på åkern den årda, in i kôrsstrålen"!
Å drängen han lydde henne å re' in på ett jare, å så feck han behålla bå bäjarn å sett liv, för dar ble trôlla ätter.
Dä va' en bonne, sôm feck slôttahjälp å en trôllgôbbe, för bonnen hadde e' stoer ma', å vattnet sto' sôm en sjö på hela maa, så han vesste inte, hôre han sôlle bära se' te mä å få a åslådder. Men nôr han då sto' där å fônderade, så kôm trôllgôbben å erbjudde se' te å slå å maa, å i belöning velle han ha en tjätel (kittel) risgrynsgröt, å dä prutade inte bonnen på. Inna' trollgôbben började å slå, sa' han te bonnen ta dän sin häst, sôm geck å betade på åakanten, för "älla slår ja' bena å en", sa han. "Å, dä tôl (dröjer) länge inna du kommer så långt sôm te hästen", tôckte bonnen, "så den hinner ja' nock å gå ätter sen".
Men då började trôllgôbben å slå, så dä fräste i lien, å inom två minuter hadde han slått ett skår ner te åakanten, å mä ett enda hogg rôk bena å hästen, inna bonnen hinde å vänna se' ôm. Men dä va' bå förste å siste gången, sôm han tok emot nôr hjôlp å trôlla.
Ja, di gjo'de allri anna illty'. Nôr en brôggde öl så feck en akta se för dôm, för di hållde te ônner köksgôlvet, å ôm en råkte te å välta ut e' dreckastånna, så va' dä trôllas skôll, för dä dreckat, dä tok di. Å ôm en va' ute å råkte ut för dôm, så sôlle en skynna se' å komma över e å älla en rônel mä rennanne vatten, för då ble di ätter ve broa.
Ve Uvberget nere ve Teneltasjöen (Tenhult) dar fanns ett trôll förr sôm di kallte "Tjuren" å han bodde i e' grôtta i berget som hette "Tjurens kammare." Å dä ä nock sant, för di sär, att ute i Teneltasjöen, där syns än i da' ett par stora tjurahorn. Den siste sôm så' Tjuren, dä va' en gammal gôbbe, sôm bodde ensammen i si lella stôva i närheta, å dä va' på sjôlva julanatta. Då kôm dä nôen å böstade på dôra å velle in, å nôr gôbben kôm ôpp å öppnade, så sto' Tjuren utanför å ba' att gôbben sôlle följa mä te hans hôla å hjôlpa hômen å häkta på dôra, för han hadde bara rått mä å lôfta på dä ena gångehja'net, å dä va' ju illackt att snöen yrde in på sjôlva julanatta sae han. Men den gamle han torde inte följa mä utan Tjuren feck gå ensammen tebakes hem. Sen dess har ingen sitt te trôlla i Uvberget, så di har la dronknat i sjöen.
Inna' småbarna va kressnada, så hadde trôlla makt mä dôm. Då kônne trôlla komma in i stôva å ta barnet å lägga dit en "bortbyting" i vagga, en å sia ejna onga' istället. Dä va e' hôstra, sôm vaknade på natta, å då feck ho' si ett trôll komma gåannes framemot sänga, där ho' lå mä barnet, å då ble ho rädder å kvecker te å kasta barnet inte sängastammen, å sen satte ho' se' ôpp i sänga å spôttade emot trôllet, å då så geck dä tebaka mot dôra. Å kvenna ho' hållde på å spôtta å spôtta i ett tjör, å trôllet dä geck baklänges mot dôra mer å mer, å te sist förschvann dä å geck sin väj, så ho' feck behålla sett barn.
Nôr di va' ute å slådde i ängera förr i vala, så feck di lôv å ta mä se' barna, ôm di inte hadde nôn inne te å si ätter dôm. En gång hadde di hängt ôpp ett litet nyfött barn i ett lakane i e' b'örk, för mora behövde hjôlpa te mä raffsen. Ho' hållde se' i närheta å börka, å slängde titt å tätt ett öja på banongen i lakanet, men likaväl olôckade dä se' så illa, att ett trôll kôm å nappade te se' barnet å lae dit en aen onge istället. Mora mar'te på stônna, att ho' hadde fått en bortbyting iställe' för sett granna snälla barn, för bôrtbytingen va' bå kinketer å stôgger å leer. Då va' dä inte aent å göra än sôm va' vanlit i såna fall, dä va' te å ella bakongen het å låssas kasta in bôrtbytingen i ongen. Nôr då mora sto' å hållde barnet på gressla' i höjsta hogg för å kasta in et i glövera, så kôm trôllkäringa infarannes å rôkte te se' barnongen å nôr di sen så' ätter, så lå' dä ejna barnet välbehôllet i vagga'.
Ôm ett litet barn va' kinkit å illakt så va dä trôlla, sôm hadde fördarvat 'et, å då sôlle en stôppa ner'et i e' smörtjena (=kärna), å sen sôlle en ta ut tjena på fårakätten, å tjena mä barnet i sôlle en lägga ônner krôbba, så att fåra feck äta över et, å dä hjalp, för sen ble barnongen hôrker (=frisk) å snäller.