Tomtar och vättar berättelse

Tomtar å vättar fanns dä gôtt ôm förr i vala. Tômta' di va' i storlek mä tri – fira års barnonga, å di va gråklädda mä e' röer hätta på huvet, å så hade di långt skägg å bara ett öja, sôm satt mett i panna. Vätta' di bodde i åkra', å di va lika tômta', men di va' inte störr' än åkerrôtter te å si på, å di hade långt skägg, dôm mä. Di kalltes lôcktegôbba' mä, utå dä att di hade små ljus', sôm di lyste mä ute i marker'a. Iblann nôr hôssbonnen sôlle fara te stan mä sett torglass ôm nätter'a, så ble' han lyster utå så'na, mä han selade å satte för hästen. Då va' di två stôckena å di sto' på var si' si'a ôm hästahuvet. Å di kônne te å mä hjôlpa hômen å lässa på di tonge mjölkabôtterna.
Dä va' en bonne, sôm betjänte se' utå lôcktegôbba', å han gagnade allri nôr hjôlp te å lässa. Dränga' tôckte dä va' besônnerlit, så di taltes ve ôm å lura på en e' natt å då feck di si ett par små lôcktegôbba' springa fram å slänga på mjôlk-inka kveckt sôm en tanke, å sen förschvann di åt var sett håll i snöen. Dränga' lå' stell' te bonnen va ådra'en te stan, men då sprang di fram för å leta ätter spôra, där tômta' hade gått i snöen, men där syntes inte ett fjät ätter dôm, för di förschvann te ett inte.
Dä va' môe farlit å slô ut skållhett vatten i jola, för ôm där åkte vätte' så ble di arga på dôm sôm hällt ut'et. Å inte feck en slô ut barnas badvatten, förr'n en hade spôttat i ett tri gånger för gjo'de en inte dä, så feck vätta' makt mä barna, å då kôm di ôm nättera å suvade barna på fingra', så dä ble' sôm små tôppa på fingeränna.
Den sôm velle ställa se' väl hos vätta, han sôlle grava ner en kôppepeng i jola utanför stôveknuten, å den styvren va' vätta' å tok på stônna, för ôm en letade allri' så, kônne en inte hetta'n sen så di va påpassli'a, vätta, först di va' små.
Ôm dä knäppte i vägger'a sôm nôr e' klocka knäpper, så sa'e di gamle, att dä va vättasmeen, å nôr dä lju'et hö'des, då va' vätta' go'a å belåtna å vänlit sennada mot husfôlket i stôva.
Ja, di sôm sto' väl hos vätta' å tômta', di hade go' hjôlp å dôm. Tomten han kônne dra bå' te å frå', å dä va' di sôm så' en bära stora säapôsa' på rôggen. Iblann trask tômten åt bonnen ôm nättera, å nôr han kôm ut på loen ôm môran, så va' säa bå' åtrösken å rengjo'der å ôppöster i säcka'.
En gång feck en bonne si sin tômte komma bärannes mä ett enda strå på axla, å ändå så' dä ut sôm ôm han bar så tongt, så han knäade se'. Men bonnen han sa' te en att dä v' alldeles för lita byl, å han sa' att han va' inte hjôlpen mä så lite. Men då ble tômten så förtreten, så han schvarte dä, att ôm inte bonnen va' belåten mä en, så sôlle han bära bôrt dä han hade draet dit, så då feck allt bonnen si, att dä inte va' så små byler sôm dä så' ut. Tômten han dro' nu ifrån bonnen nästan hele gröen för å visa va' hans hjôlp kônne va' val.
Tômten han hjalp te mä å bärga in ôm hösten. Ôm en hette ett kvarglömt strå på jaret älla på e' ren, så sa'e di gamle:
"Nu har tômten vatt framme å dra'et"! Dä va inte bruklit å låsa si'a dôra' varken te stôva älla laggorn älla utehusa, utan di sôlle va olåsta för att tômten sôlle ha fri gång å kônna dra' in te huset ôm nättera.
Ôm nôt re'skap va' ônnakômmet, så en inte hett'et i hast, brukte di gamle säa: "Tôla de' lite du! Dä kommer nock te rätta, dä ä bara tômten, sôm lånat 'et lite"!
Å dä kleckade allri', för rätt va' dä va' så va dä där dä sôlle va!
Te jul fick tômten ett stort fat hvitegröt (risgrynsgröt) ut te se' på lo'en, å mitt i fatet sôlle va' en stoer smörklemp.
På ett ställe sôlle di jöckla mä tômten så di la'e smörklempen i bôtten på grötafatet istället för ôppepå, för di trodde inte att tômten va så no'a på'et, men dä gjo'de di allri' ôm igen för dä året messte di två utå si'a likeste kor. Så den sôm velle ha framgång, han gjo'de bäst i å hålla se' väl mä tômten. –