Smedjan och Hin Onde

För länge sedan fanns det en smedja på ett ställe i Malmbäcks socken, i vilken det spökade alldeles förfärligt om nätterna. Den som då ägde smedjan, ville gärna bli av med den, men ingen i trakten däromkring ville köpa den, på grund av det ovannämnda spökeriet. Så hände det emellertid en dag att två kringvandrade gesäller kommo därförbi. De slogo sig i språk med ägaren och frågade, om han ville sälja sin gamla smedja. Denne var så ärlig, att han upplyste dem om hur det var fatt, men tillade, att om de kanske inte voro rädda av sig, kunde de ju köpa den ändå, i vilket fal han skulle sälja smedjan för ett vrakpris. Efter någon stunds tvekan gingo de in härpå, samt tillhandlade sig smedjan för några daler. På den tiden brukades smedjan både såsom mat- arbets- och sovrum, vadan de båda gesällerna med spänd förväntan emotsågo vad som skulle ske den första natten de lågo där. Några torrvedsstickor fästes i väggarna för at de skulle kunna se vad som hände, varför gesällerna lade sig på britsarna i avvaktan på vad som komma skulle. Framme vid tolvtiden började det "rackla" borta vid dörren och in träder i egen hög person Hin Onde själv, vederbörligt utrustad med horn, bockben och svans. Han gick bort till det stora bordet, där gesällerna hade sina verktyg och började väsnas, plockade i bultarna och tängerna, sparkade i väggen, suckade och stönade. Gesällerna tyckte ju att det var ruskigt, men en av dem tog mod till sig och gick bort till det stora skruvstädet. "Hör du, Hin Onde", sa' han, "vågar du sätta klorna i det här städet?" "Om jag vågar," fnyste Hin, och stack genast dit sina klobeprydda fingrar. Gesällen var kvick att skruva åt städet, och där stod nu Hin Onde med händerna fastklämda och skrek: " Släpp, släpp!" Gesällen skruvade hårdare och hårdare. "Hör du inte, släppmig", vrålade Hin Onde, "så skall jag aldrig visa mig här mer!" "Svär på det, du",svarade gesällen. Och Hin Onde svor. Då skruvade gesällen hastigt upp städet. Med ett hemskt illhojande for den Onde ut genom dörren, och efter den betan syntes han aldrig mer i smedjan, utan gesällerna fingo vara ifred.