Skogsmyternas hemligheter

På den ti'en nôr en lå' å kôlade ôm nättera förr i vala så hö'de en allt talas ôm en hoper å sägner bå' ôm skôvsväsen å annat byke, sôm höll te på uteschvänga', bå i berga å i sjöa å i gölera å i stenröra å i skôven å var sôm helst. Ja' kommer grant ihôvv nôr ja' va' barn, att dä va' en gammal gôbbe, sôm di kallte Bengt i Vala, å dä va' en redi yrkeskôlare, sôm geck å kôlade åt bönnera för sextan skelling ôm da'en, men han va' finurli', Bengt i Vala, så han begärte sextan skelling ôm natta mä för han kôlade ju dynget ôm å dä prutade ju ingen på för han va' så lôsti å ha, å han kônne berätta 'schapaser' ôm kvälla i kôlahytta', så en så' spöke i var bôske nôr en sôlle gå hem. Vi barn brukade få bära te en brö' å ett vällingakrus var da', för si dä hö'de te dagspenga. Å si han va' så ännalöst skrockfuller, så han hö'de å så bå' dä sôm fanns å inte fanns, tro' ja'. Möet hadde han sitt å vatt mä ôm sjôlver, å möet hadde han hö't anra tala ôm, å trodde dä gjo'de han på alltihop.

Skogsjungfrun Sid 3
Han talte ôm att nôr di lå' å kôlade i de store skôvva förr i vala, så kônne di komma illa ut för 'Skogsjungfrun'. Den ho ' va' så vacker sôm en da' å liknade en skön jongfru framifrå', men ôm ho' vände den andre ännen te, så så' ho' ut sôm ett tomt baketrôvv. Ôm en inte så 'a, så kônne en höra henne skratta i skôvven så dä hö'des på långa håll. Ho' kônne ställa te möe förfång å förtret, ôm ho' velle å ho' kônne förvilla fôlk, så di kônne bli gåannes timmata's i skôven å inte råka hem. Den sôm ble förvillader så vôlet, han sôlle spôtta emot 'a tri gånger, å så sôlle han vränga tröja' å vänna ut å in på alla fecker, för si då så ble ho' å mä si' makt över en.

En gång geck e' pi'a å letade ätter fåra i flere timma' men ho' va' inte mänska te å hetta dôm, fastän ho' höde skälla' inne ve se, å då begrep ho', att dä va skogsjungfrun, sôm förtrôllad'et för 'a så ho' spôttade tri vänn å vrängde tröja, å sôm ho' hadde gjort dä, så feck ho' höra hôre skogsjungfrun gapskrattade ôppe ifrån e' tall. Men nu vesste pia var ho' va å sa'e:

"Jaså dä va' du", sa'e ho' te skogsjungfrun, å sen råkte ho' hem å nôr ho' kom hem te havvaleet, så geck fåra å åt inne ve.

Ôm dä tok ell älla kôm nôet på mä' mila, så väckte ho' å varskodde kôla'n, ôm han höll se' väl mä a men si dä va inte så bra i längda å ha mä henne å göra, för si ho' rakt förtrôllade dôm, sôm höll se' te'a, så dä va' stôpp å bli å mä 'a se'n.

Ho' kônne komma å ställa se' te å glo på skôvsarbetare å kôlare för si ho' velle locka dôm i fördarvet. Dôm sôm velle akta se' för'a, di bar schvavel å en kniv i tröjefecka' å spôttade emot 'a tri vänn, å då förschvann ho'.

Men dä va många sôm ble föförda utå 'a å sôm ho' höll se' te. Ho' hadde förmôva te å hjôlpa den sôm höll se' te a, men den sôm inte velle veta å 'a, den ble ho' arger på.

Ho' kônne förskapa se' te en ljusens ängel, å dä va många sôm inte vesste, att dä va skogsjungfrun di ômgecks mä.

Dä va en knekt sôm va' kôlare, å han hadde "bekantskap" mä 'a i flere år, inna han ma'te hôre ho' va' beskaffader bakifrå', så han trodde dä va ett vanlit fruntemmer. Så länge sôm dä va' väl emälla dôm, så ställde ho' te så han feck stora äjedoma' å gull å sôlver i långa baner, men si då ble han allri å mä a utan ho' förföl'de hômen jämt. Nôr han satt å hvilade se', kôm ho' å satte se' i knä't på en, å nôr han arbetade, så hängde ho' se' sôm en kôrbôrre ôm halsen på en. Te sist ble han alldeles ôppraknader, å han velle ge va' sôm helst för å bli kvett 'a, men dä va lygn! Men då rådde hans kammerat hômen te å ta lite utå henna hår å bränna ôpp, å dä gjorde han då, å si då ble ho' så illa tvången te å förschvenna. Men på samme gång förschvann hans äjendoma' å han feck inte behålla ett enda grånn, för si då stj'de ho' ôm, ättersôm han inte velle vea länger, men dôm va han lika nöjder Om, för han va så levannes gla att han hadde blett å mä 'a.

En gång lå tri kôlare å hvilade medda i skôvven, å den sôm lå' i metten, han va' huvet kôttare än dôm anre bägge. Då kôm skogsjungfrun å dro i huvet på den mällerste, så han kôm te sies mä di andre, å så sa'e ho': "Jämnt, jämnt"! Sen geck ho' ner å dro' i bena på den kôrte, så att alla di sex bena ble' lika långa å sa'e en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men hôre ho dro' å ivlades, så va' den mellerste för stäcketer, å så sprang ho' te huveännen å dro' ôpp hans huve å sa' en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men då ble' han noen (ond) på 'a å skrek: "Ja s'a lära de' å dra' jämnt", å när han då satte se' ôpp, så ble' ho' så rädder, så dä geck på 'a å ho' sprang ôpp på en hôjer kulle å dä dônade å brakade sôm ôm en hadde vällt mä ett stenlass men sen kôm ho' inte tebakes mer den da'en.

Skogsjungfrun hadde kômmando över viltet å skôvsfôvla, å ôm skôtten sto' väl hos henne, så kônne han skjuta så mö' fôvvel han velle, för då befallte ho' fram dôm, så dä satt schvart mä fôvvel i skôvstôppa. En gång sôlle ett sällskap ut å javva (jaga), å nôr di kôm ut' så satt skôven full mä ôrra' å tjädra'. Men dä hjalp inte hôre di laddade å bar se' te di kônne ändå inte skjuta en enda fôvvel, För bössera kleckade, å fôvla satt lika stella på sia grena' i träa. I däsamma feck di si skogsjungfrun stå där å förvetas i bôskakanten å då sa'e den utå kära, sôm sto' före jakta: "Vänta lite pôjka' å tôla er, mä ja' går bôrt å talar ve skogsjômfrua här ve trolehöjen"! Å sen geck han bôrt te 'a å va' e' bra stônn, å va di hadde för se, dä vet ja' inte, men nôr han kôm tebaka, så sae han: "Skjut nu pôjka, för nu brenner krutet"!

Å sen feck di skjuta mer vilt än di orkade å bära hem.

"Odens jakt" kônne va' i rörelse alla tier på året, å jakta for fram i lôfta å då lät dä sôm ôm ett stort hunnakôppel hadde skällt. Ôm Odens jakt flôvv höjare än ätter männeskehuvet, så va ho' inte farli', men ôm ho' inte flôvv höjare än oxoket älla selen så ble en sjuker, sen en hadde mött a, å då kônne en få en redi örefil å a. Dafför sôlle en lägga se' på knä, så att jakta flôvv över en. Odens dräng utkômmen för å javva ätter skôvsjômfrua, å tri hunna' hadde han mä se'. Skôtten löfte bössa, å smällde å ett skôtt ätter skôvsjômfrua, men skôttet tok inte. (Sid 12)

En kväll va' dä en skräddare, sôm sôlle gå hem te natta, för han hadde vatt bôtte å sytt i e' stôva ôm daen, å då hadde han fått si' da'akaka', e' kaka brö', mä se' hem. På hemväjjen mötte han Odens jakt. Han delade brökaka' mälla di tri utschvôltna hunna', å sôm han sto' där å så' på djura, feck han si skôvsjômfrua komma rusande framåt väjjen, å i hack å häl ätter henne kôm Oden mä si' bôssa å nôr han va' mettför skräddan, så skôt han å ett skôtt mot skovsjômfrua, å dä skôttet där åkte henne' så ho' do'.
Ätter den stônna har ingen sitt te vaksen* Skôvsjômfrua älla Odens jakt i skôven, men i lôfta går ho' fram än i da'.
*Angående sida 13 "---vaksen skôvsjômfrua älla odensjakt vill jag meddela att ordet varken uttalas av gamla personer både vasken och vaksen, fastän det senare väl är en ytterligare förvrängning av "vasken". (exc. Ur brev från E.D. dat 29/4 1933. G. Granb.)
"Odensvaler" heter dôm fôvla, sôm flyer ôm kvälla' å sôm kallas odens jakt. Di har ete läte sôm nôr hunna' skäller, å det låter sôm ôm en skäller grovt å en fint. Ingen vet va dä ä för sorts fôvvla', men åtminstone förr i vala har fôlk hatt fö' se' att odens jakt besto' utå övernaturlia väsen, å dä sôm en inte begriper, dä s'a en allri' bry se' ôm å fôrvetas i!!
I en by hadde allihopa bönnera samtidi't var si' kôlamila i gång å di hadde si'a dränga' te å sköta milera. Dränga' geck te varandra å fördrev tien i varan'ras kôlahytter å hadd'et môntert. Men nôr di sen kôm ut å sôlle si ôm sia miler, så sto' dä två hvita skepna' på e utå milera. Den ene skepna'n klôbbade, å den an're sto' bakôm hômen. Dränga' sprang emot spök'a å försökte köra bôrt dôm men den skepnan, sôm hadde klôbba han hötte å slo' emot dôm mä klôbba', så de torde inte gå fram, utan di ble' rakt förskrämda å skente hem ifrå' alltihop, å di bedyrade å sa' dä, att ôm di feck bå' gull å gröna skôvva, så geck di allri' i livet tebakes å vaktade spökmilera. Ättersôm inga övertalning hjalp, så feck bönnera ätter den da'en sköta si'a miler sjölve bäst di velle.
Dä va' en tie års pôjk, sôm ble skeckad te brônnen ätter vatten i e' stakabôtta. Nôr han hadde fått ôpp vattnet å sôlle gå in mä bôtta, så mötte han ett lett stort fruntemmer, å ho' velle mota hômen, så han inte sôlle komma förbi, å sen geck ho' baklänges före hômen hele väjjen ôpp te stôva men där förschvann ho'. Pôjken ble' så rädder så han trellte ikull åble legganes e' långer stônn, för si käringa va' lika höjer sôm trätôppa'.
Dä va' många annra, sôm råkte utför samma käring. Nôr Villstorpabonnen åk' te Jönsepings tôrg e' fredassnatt, så råkte han ut för'a. Nôr han kôm i närheta å Öggestorp, så började hästen å kônstra å velle inte gå fram, å så kôm dä först ett lyse, å ätter kôm käringa, å ho' va lika långer som talletôppa', å brösta va långa sôm mjölkakylara, å dôm hadde ho' kastat ôpp på axlera, nôr ho' sprang. Nôr ho' va' kômmen å väjjen, tok hästen i sken å stannte inte förrän inne ve stan. Gatubonnen hadde sitt samma syn den natta, å hans häst hadde hållt på å skena den mä. I den skôvven har dä spökat på många vis, å di har sitt långa huvelösa gôbba där.
Nere i Skogseryds have i den annre ännen på sockna, dar har di sitt bå' skôvsjômfrua å annat trollty'. Dä va' e' pi'a, sôm tjänte på en gål da' nere, å en gång, nôr ho' geck gômen havven, så feck ho' si en gråklädder jättalånger å huvelöser kär på den annra sia ôm jarsgånn, men nör ho' då i si' häpna' ställde se' te å starrblia på en, så förschvann han.
En aen gång hadde ho' vatt å mjölkat, å då va dä nôen, sôm ropte henna namm tri gånger i ra. Ho hette Tilda, pia. Ho' bjudde te å schvara, men ho' feck inte fram ett lju' besönnlit nock, för ho' trodde att dä va hôssbonnen, sôm velle henne nôet. Nôr ho' kôm hem mä mjölka, så frôvvte ho hôssbonnen dä första ho' gjo'de va' han velle henne, men han schvarte, att han hadde inte ens vatt ute i havven den da'en, möe minna ropat på a å då begrep ho', att dä va nôt stôelt, ättersôm ho' inte på vis kônne få mål i mônnen nôr ho' sôlle schvara. Så dä va skôvsjômfrua sôm förvillad'et för 'a.
I samme havve hadde en backstôvesettare fått lôv å plocka knabba' te bränsle på e' fälla. Han hadde lagt ut repet, sôm han sôlle bära hem knabba i, men nôr han sôlle börja å plocka, så ble han liksôm förlammader i arma', å han kônne inte röra en penne. Han sto' länge å metade å bjudde te, men dä va' omöjelit, så han feck ta sett rep å gå hem tomhänter den gången.
Många pasoner, sôm hatt si'a väjja gômen skôven, di ha blett förvillada å blett yra i huvet å gått vilse, å dä har även hänt såna, sôm vatt väl hemmastadda mä väjjen, så att dä ä nôt markelit, dä slôr inte fel.
Dä' va e' gômma, sôm geck dar på e' fälla å plockade krösen på hösten, å så räss sôm dä va', nôr ho' kröp där å plockade så feck ho' si e' aen bärplockesa i närheta, å ho' trodde dä va nôen ifrå' trakta, så ho' fäste se' inte mö' ve a. Men nôr ho' kôm nämmer' den främmada gestalta, så feck ho si, att dä va ett spöke, sôm inte hadde nôt huve å att dä hadde långa arma' sôm asade på marka. Gômma hadde allti' vatt kati' å se', men att då så ble ho' förrskrämder å satte å hemåt, så ho' lå' sôm e' rem utåt jola! Ho' tor'e inte tala ôm'et fönn da'en dapå, men ho' ble sjuker i alla fall å feck legga i flere da', fastän di rökade henne mä bå' schvavel å stål å schvinabörst å allt möjelit.
E' aen gômma, sôm di kallte "Matta-Lena", ho geck en aen gång på samma fälla å plockade krösen. Då kôm dä e onger, möet grannlagder å finklädder ongmö å ho sto' där å bliade på gômma, å gômma ho' va' förveten å frôvade jômfrua var ho' va' ifrå, för ho' var möe finare i anläsnare kläder än fôlket här på trakta. Men jômfrua ho' schvarte inte, å då töckte Matta-Lena va besônnerlit, för dä höde ju fôlk te å schvara, nôr en frôvade dôm ätter nôt.
Nôr då gômma sto' å tittade på den okända förvannlades ho' te en rôten trästôbbe. Då ble gômma så rädder å maktlöser, så dä va nätt å jämt ho' kônne asa se te nämsta ställe i Skogseryd. Där feck ho' bli ôm natta, å daen da'på feck di skjussa henne hem för gå dä orkade ho' inte, å gômma ho' ålôvade, att ho' allri mer i sin ti' sôlle gå förbi den otäcka krösenafälla!
Dä va' la skôvsjômfrua, sôm vatt framme igen.
Di talte ôm dä va' en skôtt, sôm sôlle ut å javva en söndasmöen, å då feck han si en ovanlit stoer å granner hare sôm kôm å sprang sôm ôm nôen hadde jäjat hômen. Skôtten lôfte bössa, för å skjuta å ett skôtt på dä präktia villebrået, men dä ble osanning, för hanen va' bleen löser, markelit nock, för si dä va' en gammal vaner skôtt, å bössa' hadde allri' krånglat förr. Men den gången velle ho inte göra tjänst å han kônne inte begripa hôre dä' va' vôlet, men idäsamma förschvann haren å ble te ett inte. Skôtten ônnersökte bössa' en gång te, å dä markelia mä alltihop va dä, att nu va' ho' heler igen sôm ho' allti' hadde vatt! Nôr söndass-skôtten ôpptäckte hôre dä sto' te ble' han så slaker i knäa, så han knappt rådde mä å gå hem, å dä ble inget javvat mer på den sönda'n.
En aen gång va' han ute å sôlle skjuta tjädertôppa' å han la'e se' bakom ett stenrör å vaktade på fôvla, å räss sôm dä' va' så kôm dä en stor tjädertôppe å satte se' i en granetôpp inneve en å skôtten han hadde bössa' laddader teress, så han lôfte bössa å sköt mett på tjädren, men han satt kvar lika oscheckenerader. Snart small ett nytt skôtt, men tjäddren sat lika logner. Ve dä treja skôttet rôk granetôppen å, å tjädren flövv ner å ställde se' te å fräsa på stenröset emot skôtten, så dä ekade i skôvven. Skôtten hadde allaredan dä fjära skôttet i åning, men när tjädren frässte te mett inneve en så ble' han rädder å sprang hem, för han försto' grannt, att dä inte va' nôn vanlier fôvvel, sôm kônne ge se' te å fräsa på dä viset. Så dä va' nock möet i skôvva förr i vala, sôm ingen ble' kloker på.
Här nere på schvattera (maderna) här va' e' spökekäring förr, sôm di kallte "söltekäringa". En gång nôr sex kära sôlle gå på slôttagille på Stenseryds maer, så satt käringa på en tuv' å kåmmade se', å di tri så' henne å tri så' henne inte å nôr di sto å tittade på a, så skrattade ho' te ett flatskratt, å sen förschvann ho.
Å en gång nôr Otto i Karsbo å en te sôlle meta krabber (kräftor) här bôrt i Sjöstorpa-åa, så nôr di va mettföre dä höja Judasberget å satte ner spröta, så feck di si samma käring setta dar ôppe på berget å kåmma se i sola å di lemnade mete å spröt å krabber å alltihop å sprang hem så di kônne öa se', så den ho' va nock i släkt mä skôvsjômfrua ôm dä inte rent å va' samma e'.
Å i Horshaga-skôven dar så fôlk käringa otalia gånger så alla männesker va rädda å varska för å gå gômen skôven.
En gång sôlle två utå Axlarpapôjka' tidit på môen gå te Stensere å plocka potater ôm da'en å på väjen sa'e di te varanna: "Nu sa vi sjonga å gasta redit, så vi förskrämmer Horshaga-käringa"! Men di tvartôstnade på en gång å ble så rädda, så di skalv å sa'e inte ett ol, men nôr di hadde hint ut u' skôven, frôvade den minste: "Så' du käringa hôre leer ho' va"? Men den störste han hadde inget sitt, utan han ble bare så förlammader utå skräck i skôven, men den lelle han så'a, å sen ble han sjuker å spydde hele da'en, så han kônne inte plocka e' enda potata.
Å en gång när Gustavssons Johanna sôlle gå te körka' en sönda, så nôr ho kôm på samma ställe i Horshagaskôven, så feck ho' si en tomte mä e' röer hätta på huvet. Han geck nôra stej framföre henne, å ho' ökade farta för ho' sôlle hinna ôpp en, men ho' hinde hômen inte, så dä kvettade hôre fort ho' geck. Ho' hadd' en framför se' gômen hela Horshagabyen, men nôr di kôm te Horshaga kulle te vänster ôm väjen, så tok han å väjen å förschvann.
Ja, dä fanns möe förr i vala sôm inte fenns nu.
Di gamle talte ôm, att dä va' en knekt sôm sôlle ôpp bettja en påskada'smöen, han sôm alla för å si sola dansa. Ättersôm han va' en bra skôtt, så tok han bössa' mä se' å geck ôpp på ett höjt berg i närheta. Räss sôm han sto' där, så feck han si e' påskakäring komma susannes i lôfta å utan betänkanne lôfte han bössa å smällde å e' salva. Skôttet träffte, å käringa dansade ner på berget mett framför en. Å tro en på dä, käringaa ho' va en gammal känninge te en, men ho' va döer för flere år sen, å ingen å dôm ble gla' över sammanträffan'et å ho' ba' en för all del att han inte sôlle tala ôm et för e' enda männeska.
"Ôm du håller tôsst mä detta, så s'a ja' inte göra de' nôt ont, men ôm du inte tier så s'a dä gå de' illa, kom ihôvv dä", sae ho. Å sen for ho' iväg te Blåkulla, dit ho' hadde ä'nat se'.
Hôre dä nu va, så kônne la inte knekten tia mä den ônnerlia händelsa utan han talte ôm et för en aen knekt å ätter den daen började olôcker å motgånga' förfölja hômen på alla vis. Han hadde två kor på sett tôrp, men en da' kôm dä två varga' å rev ihäl dôm, å en da' hette han sin pôjk dronknader i vassbrônnen, å sjôlv feck han en hiskelier vark i kroppen, så han ble' oförmôvven te allt arbete. Armo' å bekômmer földe hômen livet ut, å han antydde ôfta sjôlv att dä va den illacka häxa', sôm va' gramsen på en å velle ge en betalt, för att han inte hadde te'et mä vem ho va'.