Drängen och maran

Dä va' en dräng, sôm hade bekantskap mä e' mara, å ho' kôm in te en ôm nättera, nôr han lå i si' säng, fast dôra va telökter. Han kônne inte bli klok på hôre ho kônne komma in, å ôm môran förschvann ho' lika obema'ter. En kväll tok drängen se' för å syna bå' dôra å fönstera å spjället, så di ble' redit stängda, inna' han geck å la'e se', men han hade inte väl hinnt mä å lägga se', förrän mara kôm infarannes sôm ett yrevär, så dä hjalp inte hôre han bar se' te. På môran förschvann ho' ätter vanliheta men ho' kôm igen te natta, å te sist ble' ho' så hemmavaner, så ho' stannte hos drängen bå' natt å da', å di feck två barn ihop på nôra år, å di levde i sämja å allt va' sôm dä sôlle. Men så en gång förfipsade drängen se', så han råkte te å nämna på va' vis ho' kôm' te å bli hans hôstra å på vecket sätt ho' hade kômmet te en å precis sôm han nämnde dä, så förschvann ho' å kôm allri' mer tebakes. Då ble' drängen varse e' lita sprecka i vägga ve sängakanten, å då begrep han, att dä va' den väjjen ho' begagnat se utå, nôr ho' flôvvet in å ut ônner si'a nattlia påhälsningar. –