Tutten och fåren

"Tutten" geck jämt när ja' va' ong. Dä ä nog femti år se'n han dog. Di trodde han hade mördat en kar! Å därför velle alla gummera ha' blod utå honom för å ge barna in så di bli friska.

Min stiffar talte om Tutten satte in hans tannavark i ena al en gang. Nubba-Johan kom nåre år ätteråt å velle ta ner ala, men då sa' min stiffar att Tutten hade satt in hanses tannavark där. "Dä gör inget", sa' Nubba-Johan – "dä ä ja' inte rädder före." Å han hoggde ala, men han feck tannavarken så jämmerli't.

Nå dålihet hade han – han tok en orm i en träsko. Den stöppte han iblann, men så tok han träskoa å satte snett förn å sa': "Så, rinn nu in, lelle!" Sen plogga han för mä en môssasudd, då ormen sulle bli där.

Han hade lôtafår i tjuge körkesockna. Hade flere får mä sek, å di förljde'n som hunna! Han kom ofta hem ti vårat i Ingeshult. Vi hade en undantagsgubbe, som hette Vallgren, å han hade ett par döttra, som vävde vammal åt'en, för han hade så möe ull.

Di tordes inte annat än ta emot hanses låtafår, för di va' rädda, att han sulle göra dom nå't ont, om di neka'n. – Han hade en stôva di kalla Tutta – Han va' då ente gefter för undantagsgubbens döttra – dä redde han sä mä vart han kom!