Trollbärget och julottan

Neråt kyrkan här i Angerdshestra är det ett bärg, som de kallar Trollbärget. Ock jag ock Nils Gustavsson for förbi där ofta förr. Ock det ligger en stor härrgård bredvid. Ock härren han hade ridit förbi där en gång förinnan, ock då sa det i kullen: »Hu, jag fryser». Ock då hade han väl på sig ett par vantar, för han tyckte: »Där har du vantar», sa han.

Ock sen var det en annan gång som han skulle rida till julottan. Ock när han kom förbi Trollbärget, så höll de på till att dricka, ock de hade ett stort silverhorn. Men de var väl inte klädda. Ock så ropade de till honom: »Du som är så rik, ge oss ett grand!» Då tyckte han tillbaka till det längsta trollet: »Du som är så rik, skänk i då!» Ock då gav de honom. Ock han tog silverhornet ock höjde det, men då gick det inte bättre; än att han slog det över sig, så det stänkte några droppar på länden på hästen. Men då försatte de honom med rödeldade stänger ock skrek ock gick an, så det var så elakt så. Men då var det den, som han hade gett vantarna, ock han tyckte väl det var synd om honom, så han skrek:

Du vantavän dåre,
rid av vägen för den hårde
in på den korsårde åkern!

Ock när de kom med sina rödeldade järnstänger för till röra vid honom, så kom de inte längre än till renen. Ock han skulle resa till julottan, men han fick bli på åkern till dag. För då fick de lov ge sig av.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.