Spöken och ljus tänds

Jag var dräng förr i tiden hos en bonde i Sandseryds socken. Då var där en kyrkoherde, som hette Västberg. Ock han hade allt litet medgöra med den onde anden. Han var motig vid hustrun ock barnen sina. Jag hade väl aldrig något ont av honom, det lilla jag hade med honom att göra.
Ock när han var död, stod han lik i sakristian. De brände ljus för honom, men det var stopp att få det att brinna. Långt fram på kvällen slocknade de, ock det var ingen som torde gå in ock tända på dem igän. Då sa min husbonde till mig: »Du, Petter, tör väl inte gå ock kliva över honom ock tända ljusen?» Jag har aldrig varit rädd för spöken, så jag satte upp med honom2, att jag skulle göra det. Om jag gjorde det, skulle jag få två riksdaler; men rådde jag inte med det, skulle jag ge honom fyra. Jag' körde till ock gick in, ock stalldrängen han ställde sig utanför kyrkodörren. Ock jag såg ingenting till. Men .det var ett farligt göra att få eld på ljusen. Men när jag var kommen ut igän ock hade låst till kyrkdörren ock gick bortåt, så fick stalldrängen se kyrkhärren själv komma springande efter mig, ock ropade till mig: »Spring, Petter ,eljest klipper han dig!» Jag blev väl rädd förstår sig ock la benen på ryggen. Men inte såg jag något, ock inget gjorde han mig.
Men innan prästen var kommen i jorden, blev det aldrig någon ro i prästgården. De kunde då aldrig på något vis få dörrarna till att vara stängda, för de sprang upp gång på gång. Ock prästfrun ock barnen blev alldeles blånupna. Men när han var bliven begraven, var det aldrig någen som hörde av honom.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.