Spåbritta och hennes gåvor

Det var en, de kallade Spåbritta. Ock den gumman hon, var säker av sig. Hon rådde med spå i kort. Vi var hos hänne en söndagskväll, jag ock en till. Vi var väl förvetna på det kanveta. Ock det skulle en ta ett kort. Ock sen var det till lägga ihop det igän ock blanda kort¬leken. Ock det fick vi göra själva för till vara säkra. Ock det sa hon precis, hur det skulle gå för oss. Ock jag vet väl, hur mitt liv har varit, så det vet jag då, att hon sa alldeles som det var.
Ock eljes var hon häller inte dum av sig, Hon rådde med säga så grant, var kreaturen var, ock ta reda på dem. Vi hade bockar förr, ock en gång var de borta ett par dar. Det var på vintern, ock de var väl ock åt av barken på träden. Ock jag gick till hänne ock frågade, varpålagen de var. »1 får väl veta av dem i Morgon», sa hon. Ock dagen efteråt så kom de fram till Sevdabo.
Ock när ett lass vålte på hännes väg, så var det lögn, att de rådde med kdmma upp igän ock ge sig bort, innan hon kom dit.
Ock en, som skulle stjäla på logen, han blev stående ock kunde inte röra sig, tils hon kom till honom.
Hännes son hade väl böcker efter gumman, men om han rådde med gagna dem, det vet jag inte.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.