Soldaten och ormen

Som alltid de gamle soldaterna var så oförvägna, så var det en soldat, ock han såg en orm, som var så stor, sjutton alnar lång, ock huvud hade han som ett hundhuvud. Ock den han klämde ijäl kreaturen ock sög ur dem blodet. Så sa de till honom, soldaten, om han visste någon råd för honom. För själva rådde de inte med skjuta honom. Ock han låg under ett stort ballabärg, så långt som detta rummet. Ock om han rådde med det, skulle han ha trehundra kronor för det. Han var fintlig ock duktig, den soldaten, så han gick dit i soluppgången ock satte ut ljustret för honom. Ock som ormen stack ut huvudet, så tog han ock höll honom. Ock sen högg han huvudet av honom. Men jag skall säga, han var rädd. För ormen han slog, så han lyfte på hallen. Ock han höll honom i tre timmars tid. Ock sen slog han i tre dygn.

Källa: Bärnhard Karlgren 1909: Folksägner från Mo och Tveta härader: Upptecknade på folkmål. Stockholm (Svenska landsmål och svenskt folkliv B2). S. 1-53.